Åker härifrån ännu grinigare
Niva: Fick Friends Arena att bli lika inbjudande som Östersjöfärjornas allra mest övergivna dansgolv
Att leta efter positiva saker trots tuffa förluster är en sak.
Att tvingas kämpa för att hitta något gott med en seger är något annat.
Sverige slog Färöarna med 2-0.
Gräsmattan var bra, Zlatan Ibrahimovic var effektiv – sedan tar det stopp.
Om jag nu går hem och glädjer mig för de tre poängen?
Nä.
De hade jag tagit ut på förhand, och jag hade all rätt i världen att göra det.
Att det inte längre finns några enkla landslagsmatcher är givetvis en fläskig myt, och trots allt förblir jag faktiskt både trygg och lugn i förvissningen om att Sveriges a-landslag alltjämt slår Färöarna hemma exakt 100 gånger av 100.
När jag ändå genomförde den militärlogistiska operationen som krävs för att komma ut till Friends Arena så gjorde jag det med en enda förhoppning – jag ville ha någon sorts stämningsförändrare.
Några kliv uppåt i målskillnadssammanhanget, ett par spelare som utmärkte sig med individuella insatser, ett ... Egentligen spelade det ingen roll.
Sjunka allt djupare ner i misströstan
Jag ville ha smink. Jag ville ha kosmetika. Jag ville ha någonting som spacklade över sprickorna, och för en enda kväll fick mig att sluta tänka på hur matsvultet miserabelt det här landslagsåret hittills har varit.
Istället fick jag en solskimrande sommarkväll som sken över varje skavank och skönhetsfläck, som bara förstärkte hur sorgligt urblekta de här gula tröjorna tillåtits att bli.
En vettlöst discodunkande matchupptrappning som fick Friends Arena att bli lika inbjudande som Östersjöfärjornas allra mest övergivna dansgolv. Ett landslag som visade upp just den trubbiga glanslöshet och den kantiga tempobrist som fått mig att sjunka allt djupare ner i misströstan.
Det fanns några fina segment i första halvlek då bolltempot drevs upp, spelvändningarna fungerade och färingarna tvingades flytta på sig. Ifall jag verkligen ansträngde mig skulle jag kanske kunna få ihop 15 till 20 minuter att placera in någonstans mellan ”helt okej” och ”bra”.
Men i övrigt?
Segt och såsigt, otydligt och luddigt. Spelare som använder lagspelet som något att gömma sig bakom, snarare än att hitta en styrka i det som gör dem bättre.
Enkelt att spela mot, svårt att titta på.
Burop och hätskt
I den 73:e minuten kom de första buropen, de ilskna visslingarna. När Ola Toivonen sedan rundpallsmissade en halvvolley minuten därefter gick läktarstämningen från apatiskt oengagerad till förnärmat hätsk.
Och där står vi.
Sverige besegrar Färöarna med 2-0 efter mycket möda och stort besvär. En halvtom nationalarena demonstrerar öppet sitt missnöje, även om det någonstans i botten finns en lättnad över att det i alla fall inte blev ännu värre ändå.
Under minuten som passerade mellan Andreas Granqvists röda kort och straffen som Zlatan Ibrahimovic piskade in hann en smått panikartad skräck börja sprida sig ner längs läktarraderna.
Det hade varit masochistiskt högintressant att få reda på vad som hade hänt ifall vi inte hade fått den där straffavblåsningen med oss, men jag är hemskt lättad över att ha sluppit få reda på det.
Åker härifrån ännu grinigare
Och nä, nu finns det ingen anledning att överdriva och måla upp det här som en sorts domedagskväll det inte var.
Det räcker att kalla en spade för en spade och att beskriva ett vakuum som just ett vakuum.
Gräsmattan såg oväntat tät och fin ut. Zlatan Ibrahimovic gjorde ytterligare två landslagsmål.
Det var det. Mer får jag inte ihop.
Jag åkte till Friends Arena med en anspråkslös förhoppning om att få känna mig lite sådär obekymrat somrig, som den där killen som tycker sig ha rundat ett hörn och menar att allt nog ordnar sig till sist ändå.
Istället åker jag nu härifrån som en ännu gruffigare och grinigare ungmannagubbe än jag var tidigare.
Jaja, det är som det är, inget som jag inte har varit med om förut. Jag har tvingats konstatera att det här landslaget allt oftare har just den effekten på både mig och den svenska fotbollsnationen.