Utskrattad av en mobb på läktaren – vad är det som pågår, Wenger..?
MANCHESTER. Det pågår en Pride-festival på gatorna utanför mitt hotellfönster och just nu dånar låten ”What´s up” med gruppen 4 Non Blondes genom högtalarna i partyområdet.
I ett annat partyområde, kallat Old Trafford, ställde vi samma fråga för några timmar sen:
Hey, hey, hey, hey...what´s going on?
Ett Arsenal som såg ut som One Million Dollar före paus, ett strålande målskott av Arsjavin, en Gunners-sektion som gungade av glädje, ett obesegrat Londonlag som uppträdde kvickt, bollsäkert och obesvärat trots avsaknaden av Fabregas ... fanns det nånting som kunde gå fel?
OM det fanns.
Först en onödig, feltajmad utrusning av målvakten Almunia. Wayne Rooney hann först på bollen, föll över Almunias utsträckta armar och fick straff eftersom det förekom kroppskontakt. 1–1. Dåligt beslut av Almunia.
Totalt hjärnsläpp
Sen ett självmål som lär platsa på listan över Premier Leagues märkligaste. Arsenals Diaby gick upp i straffområdet och nickade Ryan Giggs frispark klockrent i eget mål. Utan att ens vara trängd. Obegripligt. Totalt hjärnsläpp.
2–1 till United, och vi sa alla: what´s going on?
Hur kan ett lag som spelar så bra sänka sig självt?
Om Arsenals Denilson och Eduardo, födda i Brasilien, slängt en blick upp mot publikhavet i slutsekunderna kunde de fått en religlös uppenbarelse.
Där stod deras boss, Arsene Wenger, med utslagna armar, stel och vit i ansiktet. Överblickande landskapet, orörlig som den där 30 meter höga Jesusstatyn på Corcovadoberget ovanför Rio de Janeiro.
Nu sparkade väl aldrig Jesus till en vattenflaska och visades upp på en fotbollsläktare, vad vi vet, men det är väl troligt att han nån gång kände sig missförstådd och orättvist behandlad i Wenger-klass:
Vad är det som pågår? Varför är alla mot mig, helt plötsligt? Varför måste jag släpa detta kors uppför backen inför en mobb som hånar mig?
Allvarligt: jag kan förstå honom. Det var löjligt av domare Dean att visa upp Wenger på en läktare där det inte fanns några sittplatser. Det återstod ju bara 30 sekunder att spela.
En andlös toppfight
Enligt min mening borde Arsenal dessutom haft en poäng, kanske tre. Arsjavin skulle haft straff när han fälldes av Darren Fletcher (som efteråt höll med om att det var straff) före paus, men eftersom ryssen (nästan i rena ilskan) sköt 0–1 direkt efteråt behöver vi inte babbla om det. Robin van Persie sköt ett ruggigt skruvat skott i ribban. Samme man trodde han kvitterat till 2–2 efter 90+5, men det var offside i momentet innan.
Men gör man ett sånt hejdundrande självmål och bjuder på en så klumpig straffspark finns det ju inget att skylla på.
Hur som helst: slutbilden av Wenger på Old Traffords South Stand var fantastisk.
Lika fantastisk som matchen i sin helhet, det var verkligen en andlöst tempofylld toppfight med end-to-end-action.
Det fascinerande var att matchen så tydligt bytte ansikte flera gånger och att vissa spelare (tänker närmast på Arsjavin, Diaby, Rooney och Giggs) kunde dominera och försvinna om vartannat. Nu-är-det-din-tur-ett-tag, liksom.
Sir Alex Ferguson förvånade med att sätta både Berbatov och Michael Owen på bänken, vilket gjorde att Wayne Rooney såg väldigt ensam och avskärmad ut före paus. Yttrarna Nani och Valencia hade problem med Sagna/Clichy i Arsenal. Och Sir Alex idé med Ryan Giggs som släpande forward såg länge ut som en jättemiss.
Fletcher – en maratonlöpare
Men så hände det nåt efter ungefär en timmes spel. Inte bara för de där två snabba, slumpartade Unitedmålen: det började när Giggs hittade en perfekt yta bakom Rooney eftersom Denilson, Song och Diaby tog ett par kliv uppåt. Plötsligt var det gamle Giggs som fick styra och ställa och slå sköna crossbollar eller göra lyftningar mot Rooney.
Samtidigt malde Darren Fletcher ner den så utmärkte Diaby, han tog honom på utmattning med ett otroligt slit, och om Fletcher nånsin återföds som en annan varelse tror jag han blir en etiopisk maratonlöpare i sitt nästa liv.
Med detta följde att Rooney, som nu gjort fem mål på fem matcher i höst, fick ett spel som passade honom perfekt. Han gav Old Trafford 45 frustande, galna, inspirerande minuter. Han förvandlade arenan till ett sånt där ställe där motståndarna till slut tappar sugen mentalt.
I sitt nästa liv blir Rooney en bisonoxe som jagar dig över slätten till du lägger dig ner och grinar.
United vann med hjälp av Rooney, Fletcher, en alldeles speciell mentalitet – och två slumpartade mål.
Arsenal förlorade trots en bra fyrbackslinje, ett tappert mittfält, en imponerande van Persie – och en Arsjavin som tittade upp ur en grop då och då, frågade ”what´s going on” och försvann ner under jorden igen. Han kommer att återfödas som en liten nordafrikansk klippgrävling.