”Jag har lärt mig att aldrig räkna ut Sanna”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det sägs att all idrott handlar om inställning.

I så fall blir det OS-guld för Susanna Kallur i Peking.

Inställt, inställt, inställt, inställt, inställt, inställt.

Det är hennes sex senaste tävlingar.

När sommaren började skrev jag: Sanna mina ord – det blir OS-guld.

Och jag menade varenda stavelse.

Då hade jag suttit på läktaren i Berlin och sett Susanna Kallur springa in som tvåa i årets första Golden League-tävling.

Även om hon blev tvåa var tiden 12,54 hennes bästa säsongsöppning någonsin och den kom efter en skadefylld vår.

En vecka senare såg jag henne i den mixade zonen på Bislett i Oslo efter att hon blivit trea på 12,71.

Berättar inte hela sannningen

Då stod hon där sammanbiten och förklarade att hon bara gjort ett helkasst lopp. Men minuten senare såg jag henne storgråtande lämna strålkastarljuset, då hon inte längre trodde att någon såg på.

Hon kastade sig förtvivlat i armarna på tränaren Karin Torneklint och jag förstod att här låg det en hel kennel begraven.

Några dagar senare kom beskedet att hon ställde in Europacupen i Istanbul på grund av svåra smärtor i högra skenbenet, något som hade plågat henne svårt under loppet i Oslo.

Så nu vet jag inte vad jag ska tro.

Förmodligen har förre förbundskaptenen Ulf Karlsson rätt i att Sanna inte berättar hela sanningen.

Att hon intalar sig själv att läget är bättre än det egentligen är.

Jag vet inte om hon blivit indoktrinerad av friidrottens medicinska team, som under förbundskapten Thomas Engdahls tid byggt upp en bild av att skador knappt existerar inom friidrotten.

Allt är bara känningar och inget är så allvarligt att det inte kan vara bra inom en vecka.

Jag har nästan fått intrycket att benbrott i svensk friidrott klassas som ”day to day”, som man säger i NHL.

Finns tre positiva saker

Regerande världsmästarinnan Michelle Perry hade ungefär samma skada som Sanna och trodde att hon skulle ta sig igenom de amerikanska OS-uttagningarna.

Hon försvann redan i semifinalen.

Nu kommer Sanna till OS utan att ha tävlat sedan den 6 juni och ska springa tre stenhårda lopp tre dagar i rad.

Ni förstår själva. Men det finns tre positiva saker att framhålla:

Hon kommer att vara långt i från någon favorit.

Motståndet skrämmer inte.

Sanna är lättstartad. Hennes 12,54 i Berlin kom i första loppet efter skadan i Valencia.

Jag har också lärt mig att aldrig räkna ut Sanna.

Hon har alltid haft en häckdjävul i sig.

Men bland konkurrenterna vill jag varna för ett helt nytt namn – Priscilla Lopes-Schliep.

Kanadensiskan vann faktiskt DN-galan trots att hon sprang i B-heatet.

Hon spöade världsettan Lolo Jones med tre hundradelar – 12,61 mot 12,64.

Men det är ändå tider som Sanna lätt slår om hon är i samma form som i vintras.

Det tror jag irriterar henne mest. OS-guldet ligger där och väntar på henne. Om kroppen bara vill.

Jag satt och lyssnade på norske höjdhopparen Steinar Hoen på DN-galans seminarium inför galan i tisdags.

Efter hans EM-guld i Helsingfors 1994 fortsatte karriären i sex säsonger till. På de sex åren var han riktigt glad totalt fem gånger, berättade han.

Fem gånger, sa han och höll upp fingrarna på högerhanden.

Det säger en del om hur det är att vara friidrottare på toppnivå.

Och kanske en del om hur Susanna Kallur känner det just nu.