Laul: På Borås arena hade han blåst straff
GÖTEBORG. Läktarsången ekade när majoriteten av de blåvita stannade långt efter slutsignal för att hylla sin hjälte nere på planen:
”Välkommen tillbakaaaka, ja du är välkommen tillbaka”.
Martin Hansson njöt av varenda sekund.
Nä. Det där var inte riktigt sant.
Domare Hansson hade sedan länge lämnat gräset när änglakören sjöng för Ragnar Sigurdsson efter islänningens sista match innan flytten till FC
Köpenhamn. Även om sången hördes in i domarrummet lär Lasse Nilsson överröstat den när han passerade:
– MARTIN HANSSON JÄVLA FEGIS.
Om vi struntar i språkbruket (det fanns de i Elfsborg som sa värre saker, låt oss återkomma till det) har Nilsson en poäng: hur många domare har modet att blåsa straff till bortalaget i 89:e minuten vid ställningen 1–1 precis framför hemmalagets klack?
Inte Martin Hansson i alla fall.
Han försvarade sig med att den omedelbara magkänslan var ”ingen straff”. Vad ingår i en magkänsla?
Kan publikreaktioner påverka?
Låt säga att Hjalmar Jonsson vräkt omkull Nilsson på samma sätt på Borås Arena framför Guliganerna med deras omedelbara och starka avgrundsvrål som reaktion, då hade Hanssons magkänsla med 99 procents säkerhet varit den omvända eftersom det var en klar straff och både Hansson och hans assisterande stod bra till.
”Publiken påverkar domaren”
Inför landslagets hemmamöte med Moldavien hamnade jag i en diskussion med Erik Hamrén om
detta:
– Att spela på Råsunda är en möjlighet att sätta tryck på motståndare och domare, sa Hamrén.
Är det din bild att publiken kan påverka domaren?
– Ja men herregud, ni vet lika bra som jag att hemmapublik och bortapublik påverkar alla som är med?
Frågar du en domare så säger han ”nej nej nej, vi påverkas inte”.
– Vi har sett många exempel som motsäger det, sa Hamrén.
En som inte verkar påverkas av någonting är Blåvitts tränare Jonas Olsson. Mitt under matchen bad Tobias Hysén honom att byta ut mittfältaren Jakob Johansson som fick gamnacke efter gula kortet och ett par felpass. Under en period i andra halvlek slog han bort varenda boll. Olsson vägrade byta, Johansson hittade tillbaka in i matchen och helt rätt att inte lyssna på vad lagkaptenen anser i det läget. Jakob Johansson räddade för övrigt två givna baklängesmål, ett i varje halvlek.
Annars var det Elfsborg som förtjänade tre poäng mest. Magnus Haglund hade bänkat David Elm för att satsa på den snabbare Amadou Jawo, boråsarna sjönk lågt men hittade inte omställningsspelet förrän efter 20 minuter av konstant IFK-mangling där det kunde ramlat in både 1–0 (Sigurdsson) och 2–0 (Hysén). Då hade Haglunds taktik dömts ut som misslyckad, nu blev det snudd på succé. I takt med att Blåvitt inte orkade vinna tillbaka sina bolltapp kunde Elfsborg slå om och Jawo gjorde 1–0 på en klinisk kontring efter att Hysén och Tobias Sana bjudit bort bollen när lagkamraterna var på väg framåt.
Svensson var argast
Jonas Olssons stora misstag var att starta med två riskspelare som Sana och Nicklas Bärkroth mot ett Elfsborg som efter senaste årens stjärnsmällar på Gamla Ullevi kunde väntas komma med just den här taktiken. Olsson revanscherade sig genom att plocka ut Bärkroth i paus och få in den mer begåvade Joel Allansson (fint inhopp), och sedan göra plats för huvudspelaren Hannes Stiller. När den i övrigt stundtals briljante Oscar Hiljemark blev bolltittare på hälarna i eget straffområde smet ”Killer” in framför och styrde in kvitteringen i bortre. Rättvist men ändå inte med tanke på vad som komma skulle i slutminuten.
Till sist: i spelargången efteråt pratade jag med en djupt besviken Mathias Svensson, ungdomssportchef i Boråsklubben:
– Vi har ställt en kista vid Hansson toalett där borta.
En kista?
– Ja, en kyrkokista. Vi borde ”döa” han.
Varför inga krigsrubriker om uttalandet? Jag har det inte på band. Skulle Svensson neka står jag utan inspelning och vittnen. Nu uttrycks det så här, var och en får tycka vad de vill, jag vet vad jag hörde.