”Efter drygt tre mil så gråter jag fortfarande”

Kristoffer Bergström

Sportbladets Kristoffer Bergström testar femmilen

Torgny Mogren, Gunde Svan och Anders Södergren är överens: femmilen vi ser i OS är bara en ynklig skitversion av hur den var förr.

Den riktiga sporten ska bedrivas ute i skogen av en ensam åkare som bara slåss mot klockan.

Eller som i mitt fall: mot tårarna.

helskärm

Vänsterfoten ryms inte i skon längre. Svullnaden får det att se ut som att jag har fem stortår på den, två av dem har blåa naglar.

För att förstå vad som har hänt måste vi backa sju timmar från när det här skrivs. Då står jag med snorläpp och blöt dräkt vid foten av Mördarbacken i Falun. Jag har egentligen aldrig åkt längdskidor, men nu har jag tillryggalagt livets första och andra mil.

Och ryggen har upplevt livets första och andra kris.

Vadmusklerna skriker

Jag bestämmer inte själv vilken låt som ska dyka upp i huvudet när jag tar ut mig maximalt, det bara kommer en melodi. Efter en halvmil i spåren dök Katy Perryraderna ”You’re hot and you’re cold, you’re hot and you’re cold” upp i svalget, sedan dess har jag sjungit skiten. Omedvetet och ofrivilligt, bara det korta sjoket, i en evig loop.

Nu står jag här i skogen med skrikande vadmuskler och vill dricka. Jag vill hänga slump-dj:n. Jag vill fuska och avbryta.

I stället tar jag sats uppåt.

Förlåt, men jag vill korrigera det jag tidigare skrev: För att få hela skälet till min svullnad får vi backa 17 år. Torgny Mogrens femmilsguld i Falun 1993 är mitt första längdskidsminne, då var jag nio år och trollslagen. Inför det här loppet ringde jag upp honom för mental rådgivning:

– Första milen har man alltid tvångstankar att det är så långt kvar. Sen efter tre mil känner man ”jaha, nu är jag snart i mål” och så går det mycket lättare.

Men hur brottas jag ner alla röster i huvudet som ber mig att stanna efter en mil?

– För det första måste du tänka på att fem mil är en lång sträcka. Man måste disponera krafterna rätt. Och när tankarna far genom skallen, när du åker och funderar på din egen kapacitet, så tänk på att alla andra som åker och har åkt alltid har tänkt likadant. Så brukade jag tänka, det gav mig styrka.

Hur stor del av dina femmiler avgjordes i skallen?

– Det var ofta en väldigt stor mental kamp. När du är ute på en lång sträcka i din ensamhet gäller det att hålla ett högt, jämnt tempo. Det handlar mest om den mentala biten och disponeringen av krafterna.

Varför var du bäst i världen 1993?

– Jag hade en bra inställning till femmilen. Jag var inte beroende av att rycka från start. Femmilen börjar efter trre mil i stort sett, så det berörde mig inte att jag låg en minut efter. I Falun låg jag 47 sekunder efter innan det vände.

I dag avgörs femmilen med masstart i stället för en-och-en med tidtagning. Jag har pratat med Gunde Svan och Anders Södergren om saken, båda är lika upprörda. Hur ser du på saken?

– Det är en helt annan femmil nu. En gemensam start och till slut en spurt. Förr åkte du i din ensamhet, nu ska du bara hänga med, det är inte alls samma sak. Den mentala delen har blivit allt oviktigare, det är tråkigt.

Jag suger på antikramp-piller för att orka med, de är större än femkronor och smakar socker. Med möda besegrar jag Mördarbacken för tredje gången under mina tänkta fem varv i enmilaspåret. Väl uppe gråter jag och torkar salt klet från kinderna och läppen.

Det bär av nerför, så jag tvingar bort Katy Perry och tar fram Torgny Mogren. Just det, jag är inte en skakig stackare utan en stark hjälte. Just det, det är inte mer än hälften kvar, det är bara ett par kilometer plus de där enkla två slutmilen.

Det är kallt, men jag glöder

Det går faktiskt. Jag masar på, tekniken kommer starkare för varje kilometer. Efter tre och en halv mil gråter jag förvisso fortfarande men jag förstår att jag kommer orka runt.

Efter fyra mil ramlar jag i en backe för att benmusklerna inte håller emot.

Efter fyra och en halv ser jag en häst, den verkar le.

Efter fyra komma nio vill jag stjäla skylten som talar om att en kilometer återstår men kan inte förmå mig att kliva ur spåren.

Vid mållinjen, Torgnys mållinje, faller jag ihop och känner för första gången på de drygt sex timmarna temperaturen. Det är lite kallt, men jag glöder och gnider mig mot marken.

Och så nu: efter fem mil och sju timmar till är benen mjuka men knäna förstorade. Huden på ringfingrarna har skavts bort och tricepsen gör ont. Ryggen ber mig att aldrig försöka igen.

Kanske är det så här hjältar mår.