Större än någonsin
Niva: Kryddorna är så många och så starka i det här mötet
MADRID. Ta en fotboll.
Pumpa upp den, pumpa lite till och ännu lite mer och fortsätt pumpa tills bollen är rundare och större än hela jordklotet.
Sedan sätter du ner den på mittpunkten och sparkar igång El Clásico.
Varje gång Leo Messi gjort mål i tisdags kväll mullrade Camp Nou-publiken igång, högre och högre för varje repetition.
– Sí, sí, sí, nos vamos a Madrid. Ja, ja, ja, vi ska till Madrid.
Nu är de redan här, Barcelona.
De är här för att hugga sönder Real Madrids andra gigantiska galáctios-satsning, och därefter återvända i maj och Champions League-dansa på graven.
Real Madrid är inte klubben som visar rädsla utåt, men låt dig inte luras.
Skrapar du lite på de vita tröjorna hittar du ren skräckslagen ångest därunder.
Just när de trodde att det värsta var över – när de värvat sig ut till andra sidan av den där obegripliga 6-2-förlusten i förra vårens hemmaklassiker – rasade de rätt ner i det som riskerar att bli den ultimata helvetessäsongen.
Real har en enda chans
Även om allt kan hända i fotboll när José Mourinho är i närheten tyder det mesta på att Carles Puyol kommer att springa runt på Bernabéus innerplan med en Europacup-buckla i den ena handen och en katalansk flagga i den andra om en dryg månad.
Kanske dessutom med en ligamedalj i shortsen.
Real Madrid har en enda chans att förhindra den kompletta sjuhavsförnedringen, och den chansen kommer i kväll.
Förlorar de nu förlorar de också ligan.
Då är den sista försvarslinjen bruten och fortet intaget. Då återstår bara att lämna staden hals över huvud och vänta på att fienden ska storma in för att plundra och skända.
På senare tid har El Clásico-matcherna förvandlats till idrottsvärldens kraftigaste lavin.
Varje nytt möte byggs upp som det största någonsin – som den största ligamatchen i fotbollssportens historia, varken mer eller mindre – och på något sätt lyckas de spanska medierna faktiskt också dra en med sig i haussarvirvlarna.
Trots att jag väl borde veta bättre trampar jag runt i Madrid-gränderna och känner att... nä, tyngre än såhär har minsann aldrig klassikern varit tidigare.
Det är okej.
Även om jag inser att jag halvt om halvt låter mig luras så låter jag det gärna ske. Det finns sämre vibbar än att tro sig vara på väg till Matchernas Match.
Kryddorna är så många och så starka den här gången, Zlatan eller inte Zlatan.
Vi har Messi-manin på ena sidan, en äregirig C-Ron som vill ut ur skuggan på den andra. Vi har Pérez ekonomiska hybris mot Laportas politiska storhetsvansinne, manifesterat genom varsitt spegelvänt projekt. Vi har historiska formtoppar som ställs mot varandra, vi har tabelläget och vi har den där Champions League-finalen som lyfter upp betydelsen av hela spektaklet på ytterligare en ny nivå.
Infernaliskt tjattrande
Just nu sitter jag och halvtittar på Punto Pelota – en fotbollstalkshow – men jag var tvungen att stänga av ljudet efter en kvart eftersom de upphetsade tyckarna tjattrade så infernaliskt ihärdigt.
Då återstod det 23 timmar och 45 minuter av sändningen.
– Vi hade kunnat hålla på mycket längre än så, med tanke på hur mycket det finns att prata om, säger programdirektören Josep Pedrerol.
Ni minns ju hur Pep Guardiola pumpade upp sina spelare med att visa scener ur svulstiga Russel Crowe-rullen ”Gladiator” inför Champions League-finalen mot Man United ifjol.
Kanske är ni även bekanta med den filmens nyckelcitat, hur huvudpersonen Maximus flåsar fram:
– Det vi gör i livet ekar i evigheten.
Real Madrid känner till förutsättningarna.
De måste bara vinna ikväll – annars kommer det inte räcka med någon 24 timmars talkshow för allt rödblått triumferande.
I så fall kommer historien om den fullständiga förnedringen våren 2010 för alltid eka i evigheten.