Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Jenny, Jennifer

Det bästa VM:et som NÅGONSIN spelats!

Stefan Alfelt: Var en vändpunkt för fotbollen

För miljontals fans är fotboll världens bästa, vackraste och roligaste sport.

Den blir aldrig bättre, vackrare och roligare än den var under VM 1970.

Slutspelet då den moderna fotbollen föddes och Pelé – den störste genom alla tider – ledde historiens bästa fotbollslag till guld.

Pelé gjorde sitt sista VM och Brasilien vann enkelt över Italien i finalen.

De två tidigare slutspelen, 1962 och 1966, hade präglats av brutalitet och spelfördärvande. Bland annat togs Pelé så hårt att han skadades tidigt i båda slutspelen.

VM i Mexiko blev en vändpunkt med flera av fotbollshistoriens mest klassiska matcher och enskilda moment. Till och med ett antal av Pelés missar är av en kvalitet att man njuter bara av minnet av dem.

Typ nicken som Gordon Banks i Englands mål gjorde den mest historiska av alla målvaktsräddningar på. Pelé nickade som det såg ut helt perfekt hårt ner mot marken men Banks hann göra en blixtrande sidledsförflyttning och fick till en lyftning av bollen över ribban med höger knytnäve ända nere från stolproten.

Ett annat fantastiskt försök var halvvolleyn från egen planhalva när Pelé upptäckte att Tjeckoslovakiens målvakt efter utspark var långt ute. Bollen strök tätt utanför stolpen. Eller som när han grundlurade ett försvar med att hoppa över bollen men för att sedan i farten inte klara av att få kroppen rätt för att skjuta mål ur snäv vinkel.

Bredare synfält

Det blev inga mål de här tre gångerna men alla tillfällena visade Pelés överlägsna förmåga att se möjligheterna.

Det var så mycket som gjorde Pelé komplett. Hans bollkänsla, naturligtvis. Hans snabbhet med boll. Samt en split vision som bland annat berodde på att han skulle ha 20 procent bredare synfält än vad som är normalt för en människa. Vilket skulle kunna vara en förklaring till den otroliga passningen till Carlos Alberto som kom springande från sin högerbacksposition och blev frispelad så att han kunde dunka in 4–1 i finalen mot Italien.

En magnifik slutpunkt på ett magnifikt VM som Sverige aldrig riktigt kom in i. I första matchen mot Italien gjorde den annars så säkre målvakten Ronnie Hellström en tavla när han släppte Angelo Domenghinis inte särskilt hårda långskott under sig. Nästa kalldusch blev Israels kvittering till 1–1 två minuter efter Tom Turessons ledningsmål i den andra matchen.

Avböjde mutförsöket

I tredje och avgörande gruppmatchen mot Uruguay var Sverige tvunget att vinna med två mål. Förbundskapten Orvar Bergmark erbjöds domarhjälp för att fixa resultatet för 1 000 amerikanska dollar men avböjde mutförsöket. Sverige vann med 1–0 sedan Ove Grahn gjort mål i näst sista minuten och VM var över för vad som egentligen var ett mycket starkt svenskt landslag med stjärnor som Feijenoords skyttekung Ove Kindvall, MFF:s perfekte mittfältare Bosse Larsson, målvaktstalangen Hellström och stabile försvarsledaren Björn Nordqvist.

Flera av detta VM:s matcher tillhör klassikerna. Som kvartsfinalen mellan England och Västtyskland. England tog ledningen med 2–0 efter mål av Colin Bell och Martin Peters. Franz Beckenbauer reducerade och nästan direkt efter det bytte engelske förbundskaptenen Alf Ramsay ut mittfältsmotorn Bobby Charlton.

”En komplett idiot”

En förödande taktisk miss. Tyskarna tog över allt mer av spelet. Uwe Seeler gjorde ett spektakulärt kvitteringsmål genom att nicka in bollen med bakhuvudet. I förlängningen avgjorde turneringens skyttekung Gerd Müller med ett av sina totalt tio mål.

I ett svettigt och kaotiskt pressrum efter matchen satte sig en elegant kostymklädd brittisk kolumnist på golvet med en telefon framför sig. Han samlade sig ett tag innan han ringde till sin redaktion för att läsa in sin text som inleddes med orden: ”Sir Alf Ramsay har än en gång bevisat att han är en komplett idiot.”

Beckenbauer i mitella med brutet nyckelben i semifinalen mot Italien som exploderade i förlängningen då fem mål gjordes med Italien som vinnare. En match som är en av de bästa VM-matcherna och definitivt en av de mest dramatiska genom tiderna.

I finalen var italienarna dock chanslösa mot Pelé, Jairzinho, Rivelino, Tostao, Gerson och Carlos Alberto som var stommen i det landslag som visade världen att det går att vinna på att alltid prioritera den positiva fotbollen.