50 år och fortfarande Sveriges nummer ett

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-03-18

skidkungen Under andra hälften av 70-talet var Stenmark oslagbar. Pallplacering i 70% av starterna...

Ingemar Stenmark, 50.

Men fortfarande nummer ett.

En legendar och ett tidsfenomen som aldrig verkar åldras.

Här är historien om mannen som fick Sverige att stanna - men själv försvann när det var dags att fira 50.

GALAKUNGEN Sedan sex år tillbaka lever Ingemar Stenmark med Christina Sylvan, 30.

Jag är knappt ett år äldre än Ingemar Stenmark (det skiljer tre dagar), så jag fick vara med om hela hans fantastiska resa.

Först som en av dem som fick Sverige att stanna framför tv-apparaterna varje gång han åkte.

Sedan som alpin reporter med ynnesten att följa andra halvan av hans karriär.

Jag minns en lumpartid då alla la ner vapnen två gånger och två åk i veckan och då Sovjet kunde ha invaderat Sverige utan att någon märkt det.

Jag minns studietiden på Journalisthögskolan i Stockholm, då lektionerna bröts eller sköts upp för att alla skulle se på Stenmark.

Det är minnen för livet.

Tiden stod stilla.

Utom för Ingemar Stenmark.

Hans tid var en evigt tickande klocka, som alltid stannade på rätt tiondel.

Och han hade en förmåga att alltid ligga efter i det första åket och sedan utklassa allt och alla i det andra.

Perfekt tv-underhållning i en nation som bara hade två tv-kanaler.

Men det räckte med att säga Ingemar på den tiden.

Alla visste vem det var.

Sveriges frälsare.

- Ingemar vann igen. Nu får vi se hur det går på tisdag i storslalomen i Adelboden, kunde man säga.

Och alla förstod precis vad man menade.

Alla hade redan tagit ledigt i almanackorna, antecknat starttiden för första åket och sedan börjat undra vilket startnummer Ingemar skulle få den här gången.

Eller om det skulle vara "slagit på platten", som Ingemar brukade säga om de flackare delarna av backen var dåligt preparerade.

Då hade han stormat in i en värld av rika hotellägarsöner från Italien, Schweiz och Österrike och gjort slarvsylta av hela bunten i något nytt som kallades Världscupen i alpin skidåkning.

Det var redan under slutet av säsongen 1973-74 då han stod på pallen första gången.

Och säsongen 1974-75 hade knappt börjat, då Ingemar tog sin första historiska världscupseger i italienska Madonna di Campiglio.

Det var den 17 december 1974.

Ett årtal och en dag lika känd som då Gustav II Adolf stupade i dimman vid Lützen den 6 november 1632.

I alla fall för oss som växte med den tidens stenhårda historielärare.

???

På den tiden var Ingemar en ikon.

Och han talade ett språk som ingen förstod, eftersom svenskarna var alpina analfabeter.

Alla utom Sven "Plex Pettersson möjligtvis, som upptäckte den nya sportens dragningskraft före alla andra.

Och man måste komma ihåg att Ingemar Stenmark är ett historiskt fenomen.

När han la grunden till framgången i det som numera heter Ingemarbacken i Tärnaby, hade människan ännu inte gått på månen och Sverige hade fortfarande vänstertrafik.

Då skriver vi tidigt 60-tal i ett Tärnaby som de flesta svenskar inte ens visste fanns.

En liten svinkall by i Västerbottens inland, där en knatte kikade ut genom det isiga fönstret varje morgon då han vaknade, får att se om grannpojken Stig Strand redan var uppe.

Såg han att rullgardinen var uppe i fönstret i grannhuset. förstod han att jämngamla Strand redan var i backen.

Då kastade han på sig kläderna, för att inte bjuda på några extraminuters träning.

Då var båda fem, sex år.

Nummer två blev ändå bäst

Det fanns en extrem konkurrenssituation inbyggd redan från barnsben, då två likvärdiga talanger ställdes mot varandra.

Och som så ofta var det nummer två som blev bäst till slut.

Stig Strand spöade alltid Ingemar under de första pojkåren.

Vi har sett samma fenomen i Örnsköldsvik och Modo, där årskullen född 1973 fostrade några av världens bästa hockeyspelare och där Peter Forsberg var tvåa bakom Markus Näslund långt upp i tonåren (Markus spelade pojkhockey i Järved, som hade vilda bataljer mot Foppas Modo).

I friidrotten finns också ett färskt exempel med stavhopparen Alhaji Jeng, som tagit över efter tidigare ettan Patrik Kristiansson. Båda är uppväxta i göteborgsförorten Angered, precis som Christian Olsson, som faktiskt är en hyfsad stavhoppare han med.

Det lilla föder ofta det stora.

???

Ingemar Stenmark har fött många myter.

En är att han var en person som bara svarade "jo" och eller beskrev framgången med att "Hä bar´å åk´.

Men han gillade aldrig den stämpeln, eller försöken att härma hans sätt att tala.

För var det någon som förstod att det inte bara var att åka, så var det Ingemar.

Det som gjorde honom så stor var att han tränade mer än någon annan, innan de andra förstått vikten av att träna hårt.

Kunskap leder till framgång

Samtidigt hittade han ständigt nya tekniska detaljer i åkningen, som gjorde att han var steget före alla andra.

Ett av hans absolut bästa citat var när han fick en fråga om tur kontra skicklighet:

- Visst har jag haft tur. Men det konstiga är att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag, svarade Ingemar.

Tala om underfundig ironi.

Och kunskap om vad som krävs för framgång.

???

Ingemar Stenmark dominerade andra halvan av 70-talet och första åren på 80-talet. Men sedan stoppades han av ändrade världscupregler - och vikkäppens intåg i slalomen.

Det tog Ingemar in i en ny era, som inte var gjord för honom. Den tekniskt fulländade eleganten hade dansat runt slalomkäpparna i sin toppluva.

Vikkäppen födde en helt annan typ av åkare.

En slugger med hjälm, benskydd och bepansrade handskar som mejade ner slalomkäpparna.

Det banade väg för en 90-kilosbiff som italienaren Alberto Tomba.

Ingemar passade aldrig lika bra i hjälm som i sina hemstickade luvor från Tärnaby.

???

Fåordig?

Glöm det. Det är en myt.

Ingemar är pratglad och utåtriktad.

Så länge han inte behöver prata om sig själv. Jag har haft många och långa diskussioner med honom om hockey och stavhopp - en sport och en friidrottsgren som han är oerhört intresserad av.

Men han är mån om att inte säga något som kan såra någon annan.

Han är hänsynsfull.

Han har aldrig velat vara domare.

???

Jag minns Tärnaby 1992, då Ingemar kom pulsande genom snön för att ställa upp på en bild med gamla kompisarna Stig Strand och Bengt Fjällberg.

Ingemars bror Jan-Erik hade sagt att Ingemar skulle dyka upp framåt kvällen och jag och fotografen Lars Rosengren väntade och väntade, men visste att flyget i Umeå inte gjorde det.

Men Jan-Erik fick tag på Ingemar precis när han kommit in genom dörren i sommarstugan på fjället, efter att ha pulsat fram dit genom drygt meterhög snö.

Men Ingemar vände direkt, kastade sig i bilen och kom för att vara med sina gamla landslagskompisar.

Hans jeans var blöta långt upp på låren.

Vi skulle ta bilden som ett tioårsjubileum av ett av Tärnabys största ögonblick - dubbelsegern i slalom i Madonna di Campiglio 1992, då Stig Strand var etta och Ingemar tvåa.

Nu, tio år senare, var Tärnaby återigen en vit fläck på den alpina kartan. Åkare från Tärna vann inte ens SM längre. Talangerna spelade innebandy i skolans gymnastiksal.

När vi frågade runt fanns det fanns bara ett framtida hopp.

- Jo, Anja Pärson kan bli bra, sa Ingemar.

- Hon är elva.

Tidigare på dagen hade vi besökt elvaåringen på byskolan.

Hon var bara ett barn, men ögonen brann redan.

Ingemar fick rätt där också.

???

Svt hade en serie 2005, "Folktoppen", där tittarna röstade fram olika kategorier svenska hjältar.

En av kategorierna var "Sveriges största stjärna".

Inte genom tiderna eller något sånt.

Bara Sveriges största stjärna år 2005.

Vem vann?

Ingemar Stenmark.

Han vann före Carolina Klüft, Carola, kronprinsessan Victoria, Zlatan, Michael Persbrandt och komikern Robert Gustafsson.

Trots att Ingemar då var pensionär sedan sjutton år och levt ett ganska tillbakadraget liv i Monaco.

Han vann trots ett tuffare motstånd än Gustavo Thöni, bröderna Mahre eller Andreas Wenzel på den tid han var aktiv.

Det säger det mesta om Stenis position i våra svenska hjärtan.

Femtio år - men fortfarande nummer ett.

Följ ämnen i artikeln