Wennerholm: Släng ut dem från VM
Publicerad 2019-09-24
DOHA. Dags för ett nytt VM i friidrott.
Men kan vi lita på att det är rätt medaljörer som kliver upp på prispallen?
Absolut inte.
Fuskarna förstör fortfarande festen.
Och efter de senaste rapporterna om Kenyas dopningdribblande måste IAAF agera.
Släng ut dem från VM.
Jag har svårt att se att Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) har någon trovärdighet kvar om de inte utesluter Kenya efter de senaste avslöjande.
VM-löpare som får EPO injicerat inför tyska tv-kanalen ZDF:s dolda kameror.
Och rapporter om positiva dopingprov som åker i papperskorgen efter rätt tjocklek på sedelbuntarna till de ansvariga nere i Kenya.
Om jag ska kunna ta IAAF eller detta VM på allvar måste de slå till mot fler länder än Ryssland.
Jag har precis landat i Doha inför mitt sextonde VM i friidrott.
Det var som att kliva in i en vägg av värme i detta kontroversiella land.
Men fokus har hamnat på helt andra saker så här dagarna innan VM-premiären.
Dopning.
Nya avslöjanden, nytt mygel, nya preparat.
Det känns nästan som man är beredd att ge upp inför dopningens bottenlösa träsk.
Då har jag ändå varit med sedan en tid då det forna öst skapade anabola monster som gjorde resultat ingen är i närheten av nästan 40 år senare.
Nu är den grövsta formen av dopning stoppad, men nya prestationshöjande preparat växer ständigt fram i en friidrottsvärld där fuskarna fortfarande är steget före.
Sanningen är att vi inte ens vet slutresultatet när ett VM i friidrott är över.
Det är först när alla sparade urin- och blodprov testas på nytt fem, sex år senare som vi verkligen vet hur det slutade.
Det är först då dopningsjägarna hunnit ikapp fuskarna och kunnat lägga in nya preparat och molekylkedjor i testapparaturen.
Fick vänta åtta år på sitt OS-guld
För två år sedan kördes friidrottarnas dopningsprov från OS i Peking 2008 och London 2012 om i labbet och efter det bytte 33 OS-medaljer ägare.
Nitton från Peking och fjorton från London.
Så många hade fuskat till sig medaljerna.
Det är skrämmande siffror.
Och i VM är de siffrorna ungefär desamma.
Jag var själv på plats vid SM i Karlstad tidigare i sommar, när kulstötaren Wictor Petersson inte bara fick ta emot ett SM-guld, utan även ett JVM-silver från 2016.
Då hade han varit fyra i kulfinalen i JVM, men flyttats upp till en andraplats då fuskarna blivit avslöjade och alla överklaganden och procedurer var över.
Tre år senare fick han ta emot sig rättmätiga medalj.
Det är bara ett exempel av många, där de verkliga medaljörerna fått vänta i år på sina medaljer.
Men då är det inga pampiga ceremonier och få eller inga hyllningar.
Det bästa exemplet är väl den amerikanske kulstötaren Adam Nelson som fick vänta åtta år på sitt OS-guld från Aten 2004.
När urinproven testades på nytt 2012 visade det sig att den ukrainske vinnaren Jurij Bilonog varit dopad.
Måste vara stenhårda
Adam Nelson fick ta emot sitt OS-guld på en snabbmatsrestaurang på flygplatsen i Atlanta.
Om det var originalmedaljen ska jag låta vara osagt, men av de som avslöjas som fuskare är det bara omkring tio procent som lämnar tillbaka sina medaljer.
Därför har både Internationella Olympiska Kommittén (IOK) och IAAF ett gäng ograverade medaljer på lager, så att de kan göra nya till de rätta ägarna.
Ja, ni hör hur det låter.
Det är en sjuk värld.
Nej, alla de här dopningshistorierna förstör mycket av glädjen inför VM.
Nu är det naturligtvis inte alla som fuskar. Långt därifrån. Men alla dras ned av friidrottens solkiga historia och nutid.
Därför måste IAAF vara lika stenhårda mot Kenya som de varit mot Ryssland.
Även om det kostar i både prestige och anseende så här tätt inpå ett nytt VM.
Det finns ingen annan väg att gå.