Smärtan har fört Robin till toppen

Stefan Holm berättar historien om hatmatchen som visade sig bli det bästa som kunde hända svensk tennis

PARIS. Förlusterna på tennisbanan gjorde så fruktansvärt ont.

För Robin Söderling fanns det bara ett sätt att undvika smärtan.

Han var tvungen att bli bäst.

Västgöten var tio år när han bestämde sig.

På söndag kan han vinna sin första Grand Slam-turnering.

Alexander Neidert, 24, tävlade för Falkenbergs tennisklubb och tillhörde Sverigeeliten i sin åldersgrupp, pojkar födda 1984. Två gånger nådde han finalen i Kalle Anka Cup i Båstad.

Det är ingen vanlig ungdomstävling.

Eftersom Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg har vunnit turneringen och sedan blivit världsettor drömmer alla knattar om att genomgå samma magiska förvandling.

”Alex” var inget undantag, men tvingades nöja sig med två finalplatser, 1995 och 1999. Första året var segern inom räckhåll, men Linus Andersson hade marginalerna på sin sida och vann finalen med 4–6, 6–4, 6–4.

Det tog tid att komma över motgången men i vuxen ålder har Alexander Neidert insett att han ändå gjorde en bra turnering. Redan i kvalet vann han en av sitt livs tuffaste matcher.

Varken han eller hans motståndare hade hunnit fylla elva år men det hindrade inte att mötet utvecklades till en riktig hatmatch. Sluter han ögonen 14 år senare kan han minnas hur illa killen på andra sidan nätet bar sig åt, hur han kastade racketen, hur han svor och skrek. Alexander blev bespottad men lät sig inte påverkas och vann avgörande set med 6–3.

Motståndaren var helt knäckt efteråt.

För honom innebar en förlorad match förlorad livslust.

Matchutgången var, med facit i hand, det bästa som kunde hända svensk tennis.

Det var efter den förlusten Robin Söderling sa de magiska orden. Han hette så, pojken som inte kunde lära sig att acceptera en förlust.

Där och då insåg han att det bara fanns ett sätt att dämpa den inre smärtan.

Han var tvungen att bli bäst.

– Nu ska jag satsa allt på tennisen, sa han till sin pappa.

Alexander Neidert har fortfarande ett ont öga till Söderling och två andra spelare från samma årskull, Linus Andersson och Erik Mattiasson. När de möttes delades det ut matchstraff till höger och vänster.

De insåg tidigt att tennis inte handlar om att skaffa vänner för livet utan att vinna.

– Det var en jävla årgång, säger han.

Bo Söderling minns det som i går. Robin har alltid varit envis och krävde att hans första racket skulle vara av märket Wilson. Det var sommaren 1988 och far och son åkte runt och studerade utbudet hos sporthandlarna i Helsingborg.

Till slut hittade de en passande juniorracket till fyraåringen och åkte tillbaka till sommarstugan i Åhus utanför Kristianstad.

Den semestern nötte de ut mer än en skumgummiboll.

– Det var första gången vi spelade tennis. Han tyckte att det var så roligt och fastnade direkt, säger Bo Söderling.

Både intresset för racketsport och temperamentet verkar ha gått i arv. Bo tillhörde juniorlandslaget i bordtennis och kunde vara hetlevrad i hagen. Robin har aldrig hållit inne sina känslor, lärt sin omgivning att svordomar och protester kan vara ett svårtolkat uttryck för vilja och passion.

Redan som femåring började han gå i tennisskola hos Tibro TK. Klubbens ledare tyckte att Robin var för ung men Bo var pådrivande och tjatade tills han fick en plats i en av träningsgrupperna.

Tennishallen blev tidigt Robins andra hem. Tränade han inte med TTK krävde han att få ta del av pappans stående tid och när det var gjort utmanade han kända och okända.

Viljan och träningslusten gav snart resultat.

Söderling, med sina flacka hårda slag, var bara nio år när han tog sin första tunga titel. Det var så han upplevde den,

segern i 12-årsklassen i Skaraborgsmästerskapen.

Han var snart Sverige-etta bland 84:orna, vilket överraskade honom själv.

– Jag vann hela tiden men förstod inte varför. Jag kände mig inte speciellt mycket bättre än mina motståndare. Kalle Anka Cup är det enda jag inte har vunnit, men jag var bara med i två år eftersom EM avgjordes samtidigt, säger han.

Söderling vara elva år när förbundskapten Lasse Eriksson lät honom debutera i pojklandslaget. Resan gick till Bremen, där Sverige mötte Tyskland och England.

I de tidiga tonåren blev det fler och fler resor utomlands. Robin kände sig liten i början, men gjorde snart resultat även på den internationella scenen och fick rubriker därefter.

”Söderling vann Orange Bowl”, ”Söderling Europamästare”, ”Söderling årets tennisjunior”, ”Söderling är svensk tennis framtidshopp”...

Som junior var han fyra på världsrankingen. Problemet var att han hade svårt att inse det också. Varje gång han förlorade var han sämst i världen. Det var den känslan han bar inombords.

– När jag var yngre var jag säkert världens sämsta förlorare. Jag ville vinna i allt. Lyckades jag inte blev jag jävligt förbannad. Jag har skämts jättemycket när jag har spelat ett spel, slängt ned allt på golvet, sprungit därifrån och blivit helt tokig, säger Robin Söderling.

Året var 1998, platsen Kungliga tennishallen i Stockholm. Söderling var 14 år och tränade på centrecourten när Magnus Norman, 22, närmade sig, plockade fram ett hopprep ur trunken och började värma upp.

Robin trodde inte sina ögon.

– Vad fan, står han där!?

Han ville, men vågade inte säga något till Norman, som redan vunnit sina första ATP-titlar.

De skulle dock träffas igen och få tid att prata både dåtid och framtid.

Respekten finns kvar ännu i dag.

Säger Norman att Robin ska jobba med sin självbild gör han det.

Säger han att han ska hålla käften på banan, som under lag-VM i Düsseldorf, gör han det.

Söderling etablerade sig på touren med Peter Carlsson som vägvisare, men det är med Magnus Norman vid sin sida han har tagit det sista steget. Han fick Robin Söderling att inse hur bra han verkligen är och då behövde han inte vänta länge på framgångarna.

Han vann aldrig Kalle Anka Cup, men han kan vinna Öppna franska.

Klockan ett i dag kliver han ut på Court Philippe Chatrier på Roland Garros för att möta Fernando Gonzalez.

Samtidigt tar Alexander Neidert plats i tv-soffan för att följa semifinalen på Eurosport.

Han lovar att hålla tummarna för ”den jäveln”.