Bevisat: Mirakel händer väldigt sällan
Niva: Vi lät världens bästa anfallskvartett göra som de ville – då blir det så här
Att förlora mot ett överlägset lag är ingen skam – men är oddsen dåliga är det en skyldighet att försöka förbättra dem.
När vi lät argentinarna välja vapen gick det som det gick.
Det finns ett fundamentalt problem med mirakel, och det är deras tendens att inträffa så förbaskat sällan.
I fotboll har man alltid en chans.
Det är inte hopplöst bara för att ditt lag är sämre på pappret. Det är inte kört bara för att underläget ni har hamnat i är stort.
Som svenskar behöver vi ju inte påminnas om det här. Genom åren har vi stoppat ganska många namnkunniga motståndare och grävt oss upp ur en del rätt djupa hål.
Men med det sagt så är ju fotboll i de allra flesta också en hyfsat logisk sport.
De flesta dagar vinner laget med de bästa spelarna. Vill man förhindra det får man helt enkelt försöka förstöra för dem, styra matchbilden i sin egen riktning, få över oddsen på sin sida.
Alternativet är att blunda och köra. Att lita på turen, hoppas på underverket.
Visst kan Sverige gå in mot ett Tyskland eller ett Argentina med ett öppet, ihåligt lag och hoppas komma ut helskinnade på andra sidan. Visst är det möjligt att Leo Messi överhuvudtaget inte lyckas hitta in på den där jätteytan vi lämnat mellan backlinje och mittfält och visst kan det hända att vi själva gör fyra mål i andra änden.
Det är bara inte särskilt troligt. Chanserna är inte vidare goda.
Världsspelarna fick göra som de ville
I går gick vi in på Friends Arena och mötte den bästa anfallskvartett som landslagsvärlden har att erbjuda. Vi anpassade oss inte på något särskilt sätt efter det, utan vi lät Angel Di María vända upp och Leo Messi komma rättvänd medan Kun Agüero och Gonzalo Higuaín fick pila in och ut som de ville djupled.
Gissa vad? Det innebar att vi släppte in tre mål på tjugo minuter och sedan lämnade ytterligare ett halvdussin öppna lägen därutöver.
Den svenska offensiven var väl helt okej på Friends Arena i går. Två mål, ett par ströchanser. Satsningen var rejäl och noggrann på de fasta situationerna, och det egna bollinnehavet innehöll en del påhittiga lösningar. Ett par finurliga kombinationer mellan Alexander Kacaniklic och Martin Olsson på vänsterkanten, några öppnande passningar från Kim Källström och Rasmus Elm.
Nej, mitt problem har jag med försvarsspelet, både individuellt och kollektivt.
Anfallarna skötte inte styrspelet som de skulle. Yttermittfältarna skyddade inte de numerärt underlägsna innermittfältarna, vilket i sin tur gjorde så att en taggig och osynkad backlinje stundtals låg helt blottlagd.
Argentina är bra när de går framåt – fruktansvärt bra – men jag har svårt att se det som ett argument för att göra allt lättare för dem.
Då var planen enkel – men effektiv
Den största framgången ett svenskt herrlandslag har uppnått sedan 1994 var då vi neutraliserade Argentina och vann ”Dödens Grupp” i VM 2002.
Matchplanen då var inte särskilt komplicerad, utan handlade om att hålla laget smalt och kompakt och på så sätt trycka motståndarnas bollinnehav utåt i planen. Därifrån kunde de sedan få slå inlägg, försöka besegra Mjällby, Jacobsson, Lucic och Mellberg i luften.
Enkelt, men effektivt. Trots att Sverige knappt rörde bollen så skapade Argentina väldigt få öppna lägen. Krysset var till slut någorlunda rättvist, så till vida att båda
lagen hade fyra skott på mål.
Och nej, jag vill vare sig att vi ska gå tillbaka till dåtiden eller att vi ska ägna hela vår framtid åt att spela skyttegravsfotboll. Jag vill bara att vi ska gå in till varje enskild match med en tydlig plan, en taktik och en laguttagning som är anpassad efter motståndet och förutsättningarna.
Sverige är INTE Argentina
Det är väldigt lätt att säga att man alltid ska spela sitt eget spel, men ibland är det faktiskt att göra det för enkelt för sig. Ifall Argentina trillar boll mellan Messi, Di María, Mascherano, Gago och Higuaín framför det svenska straffområdet – då mår man till exempel bra av att täta till laget med en defensiv mittfältare.
På presskonferensen efter matchen pratade den argentinske förbundskapten Alejandro Sabella om ödmjukhet som en av fotbollens viktigaste ingredienser.
– Det är som Gandhi sa. ”Ifall inte den första stenen läggs med ödmjukhet så kommer huset en dag att rasa”.
Sverige är inte Argentina.
Jag föredrar faktiskt att vi gör allt vi någonsin kan för att besegra dem snarare än att försöka efterlikna dem.