WBA-talangernas brokiga vägar till Premier League
Vad gjorde du när du var 16 år gammal?
Hur tänkte du om framtiden?
I lördags gjorde fyra spelare från fyra olika delar av världen mål för West Bromwich. Ingen av dem verkade vara på väg dit när de var 16 – men å andra sidan verkade inte West Bromwich vara på väg mot Premier League-eliten.
Det finns olika vägar till toppen.
Källor: ”Kit ad Isten?” (Zoltán Gera), Nemzeti Sport, Irish Independent, The Corkman, The Reading Chronicle, ”De School Van Lukaku”, Gazet van Antwerpen, Le Soir, Goal, The Herald, Daily Record, Chardon Rogue.
Zoltan Gera: Missbrukare i fritt fall
Efter en halvtimme tog West Bromwich ledningen i Sunderland. Ungraren Zoltán Gera dundrade in ett fint distansskott med vänstern.
Det var nästan på dagen ett år efter att han slet sönder korsbanden mot Tottenham, en skada som fick läkarna att frukta för hans karriär.
Själv tvivlade aldrig Gera på att han skulle ta sig tillbaka. Han hade haft längre avbrott från fotbollen.
När Zoltán Gera var 16 år gammal spelade han överhuvudtaget inte fotboll.
Han var en drogmissbrukare då, en ungdomsbrottsling som sov i trappuppgångar och försörjde sig genom inbrott och personrån.
Bollen hade han knappt ens rört sedan han var 12, då han lämnade sitt pojklag och gick ut på gatorna istället.
Varningstecknen hade funnits där ännu längre. Zoltán Gera hade alltid varit en rastlös, aggressiv pojke. Han började röka när han var 9, drack sig regelbundet berusad på den ungerska starkspriten pálinka innan han hade gått ut mellanstadiet.
Attackerade sin mamma
Föräldrarna separerade då han var 12, och när Zoltán Gera själv tänker tillbaka identifierar han det som punkten då en pojke på glid blev en ungdom i fritt fall.
– Vi blev ett gäng som drog runt på gatorna, fulla och drogade. Vi var bara pojkar, men ändå var hela staden rädd för oss. Vi var uttråkade, sniffade lim, letade upp slagsmål, satte eld på saker, rånade folk... Jag provade allt dåligt som gick att prova.
Ibland sov Gera på någon spelklubb, ibland hos någon kompis, men oftast i soprummen eller trappuppgångarna. Hem till någon av föräldrarna gick han bara då han inte lyckats få tag på pengar på något annat sätt.
– Min pappa var parkeringsvakt och hade en massa växelpengar hemma. Jag tog alltid minst hälften av det jag kunde hitta. Min mamma var städerska och började jobba klockan fem på morgnarna för att slita ihop till hyran. Men jag stal minst hälften av hennes pengar också.
De gånger mamman försökte ingripa slog Zoltán Gera helt enkelt ner henne.
– Jag var så aggressiv att jag attackerade henne, förödmjukade henne i åratal.
Valde fotbollen
När livsvändningen till sist kom så var den både omedelbar och definitiv. Motvilligt följde Zoltán Gera med sin pappa till kyrkan, där han fick en uppenbarelse och blev frälst.
Sedan den dagen har han aldrig begått ett brott, aldrig använt vare sig alkohol eller andra droger. Han var på väg mot fängelset, men återvände till fotbollsplanen istället.
– Den första tiden värkte kroppen så mycket att jag knappt kunde träna. Jag såg ut som ett skelett. Under de fyra åren på gatorna hade jag blivit så nedsliten och förstört mitt liv så mycket att jag knappt kan fatta att jag har hälsan i dag.
Shane Long: Bara hurling i skallen
Strax före paus hackade Shane Long loss en boll från Sunderland-målvakten, och petade in den i nät. Han har fem mål och fyra assist nu, anfallaren som tillhör hela Premier Leagues hetaste.
Irländaren är en naturbegåvning av den renaste sorten, en sådan som knappt ens spelat organiserat då Reading värvade över honom till den engelska elitfotbollen. ”Då tänkte jag: ’Det här med fotboll är a piece of cake’”. Sedan dess har inte Shane Long slutat göra mål.
När Shane Long var 16 år gammal hade han fotbollen som bisyssla.
Han var på väg mot toppen i hurling, den brutala varianten av landhockey som är en av Irlands allra mest populära sporter.
– För mig var det bara hurling som gällde. Om du kommer från Tipperary så har du hurling i blodet.
”Hurling var fortfarande min huvudsport”
Sin allra första fotbollsmatch gjorde Long som 13-åring. Några gubbar på hans pappas lokala pub drev ett ungdomslag, och fick ett sent återbud.
– De frågade ifall jag var sugen på en match, och på den vägen är det. Men de första åren såg jag bara fotboll som ett sätt att hålla igång under vintern. Hurling var fortfarande min huvudsport.
Slog vad med coachen
Först vräkte Long in mål för publaget och blev värvad till ett lokalt pojklag. Sedan öste han in mål där och blev erbjuden ett kontrakt med proffsklubben Cork City. Erbjudandet lockade, men kravet på att lägga av med hurling framstod ändå som orimligt.
– Allt var upplagt för att satsa på hurling. Jag var uttagen i distriktslaget, och det är en väldigt stor sak på Irland. Jag spelade inför 50 000 åskådare på Croke Park, men visste att jag var tvungen att ta ett beslut. Det blev så att jag slog vad med min hurlingcoach. Vi skulle möta Limerick i första slutspelsmatchen, och var stora favoriter. Om vi vann lovade jag honom att jag skulle välja hurling, om vi förlorade skulle jag ge fotbollen en chans. Oddsen var kanske 80–20 i hurlingens favör.
Longs lag var i ledningen, då en motståndare försökte sig på ett osannolikt 40-metersavslut. Att det lyckades vände både matchen och Shane Longs karriär.
– Jag kommer aldrig att glömma det. Det var det. Om vi hade gått vidare hade jag fortsatt med hurling. Vem vet vad som hade hänt då?
Romelu Lukaku: Varje mål ett bevis
För Romelu Lukaku var 3–1-målet mot Sunderland en personlig revansch, ett bevis för vad han kan. Nuförtiden får alla hans mål den effekten. Trots att han bara var 18 gammal då han kom till England tog de flesta för givet att han snabbt skulle etablera sig som en av de stora Premier League-profilerna.
Det blev tvärtom.
Katastrofal debutsäsong i Chelsea. En enda ligamatch från start. Sedan utlånad till West Bromwich. Hittills bara tre starter där.
När Romelu Lukaku var 16 år gammal var han redan en superstjärna.
Underbarnet var inte bara ordinarie i storklubben Anderlecht, han var lagets bäste spelare.
Anderlecht hade tagit hem ligatiteln, Lukaku hade vunnit skytteligan.
För honom hade det alltid varit självklart att bli fotbollsspelare. Hans pappa, Roger, hade spelat i både den belgiska och turkiska högstaligan och dessutom varit lagkapten för Zaires landslag.
– Ända sedan jag var 6 eller 7 visste jag att jag ville bli professionell fotbollsspelare. När du ser din pappa spela i högstaligan och hör publiken sjunga hans namn – då vill du också leva så.
Stjärna i en dokusåpa
Vid den här tiden hade Romelu Lukaku redan en egen realityshow på Eén, den belgiska motsvarigheten till SVT1. ”De School Van Lukaku” följde honom i hans skolvardag, skildrade hur hans liv både liknade och skiljde sig från andra 16-åringars. Ett avsnitt kretsade kring en klassresa till i London. På schemat stod bland annat ett studiebesök på Stamford Bridge, och kamerorna fångade hur Romelu Lukaku reagerade med en sorts förväntan som var både vördnadsfull och målmedveten.
– Vilken arena. Om jag någonsin kommer att gråta i mitt liv, så blir det dagen då jag spelar här. Jag älskar Chelsea.
”Det var ett känslosamt ögonblick”
Hans klasskamrater såg upp till honom, både bildligt och bokstavligt. Den 16-årige Romelu Lukaku var 191 centimeter lång och vägde 97 kilo. Han spelade fotboll som en vuxen bland andra vuxna, men resonerade fortfarande som en tonåring. Eftersom han var iväg med det belgiska a-landslaget kunde han inte fira sin 17-årsdag med sin familj och sina vänner, men Vincent Kompany såg till att han ändå fick den present han önskade sig mest av allt.
Utan förvarning räckte Kompany över sin mobiltelefon. I andra änden var Didier Drogba, den stora idolen och förebilden för Romelu Lukaku.
– Det var ett väldigt känslosamt ögonblick. Jag frågade honom
1 000 frågor. ”Hur gjorde du det där målet?”. ”Hur brukar du träna?”. Vi pratade i tjugo minuter, en halvtimme. Sedan var det klart. Jag visste att det var Chelsea jag skulle spela för.
Marc-Antoine Fortune: Han tänkte bli diskare
För ett år sedan hade ingen kunnat tro att Marc-Antoine Fortuné skulle punktera en Premier League-match i Sunderland med ett 4–2-mål. Då var Fortuné bara en åldrande anfallare utlånad till Doncaster Rovers.
Men för ett år sedan hade inte heller någon kunnat tro att West Bromwich Albion skulle ligga trea i Premier League. Så här bra har de nämligen inte startat en säsong på nästan 60 år. Men det är ju som det är med fotbollen, med livet. Ingen vet vad som händer om tio eller femton år, men tålamod, envishet och hårt arbete har ändå en tendens att löna sig.
Ibland skola de sista bliva de första. Vägen till toppen är aldrig stängd, oavsett vad du heter eller vilken klubb du spelar för. Behöver du en chans till är fotbollen alltid beredd att ge dig den. Men det är du som måste fråga efter den – och det är du som måste ta den när den kommer.
När Marc-Antoine Fortuné var 16 år gammal var fotbollen hans biljett till en annan värld.
Han växte upp i Franska Guyana, det avlägsna franska departementet som ligger omedelbart väster om Brasilien. Fotboll lärde han sig spela på stränderna, där linjerna utgjordes av snäckskal och målstolparna av stenar.
I Franska Guyana var fotboll ett tillbakalutat fritidsnöje snarare än ett yrke. För Marc-Antoine Fortuné fanns ingen färdig karriärsstig att slå sig in på, utan han var tvungen att skapa sig en egen.
Fotbollen han ville spela fanns på andra sidan av det stora havet.
Provspelade – fick nobben
Genom en förbundskontakt ordnade han ett provspel med franska Ligue 1-klubben Rennes, och en mörk vinterdag landade 16-åringen för första gången på det europeiska fastlandet. När han kom ut från flygplatsen förstod han inte vad det var som yrde runt i luften. Han hade aldrig sett snö förut.
Ett avlägset land, ett främmande klimat, en annorlunda fotboll – och en enda chans att skapa en annan framtid för sig själv.
Marc-Antoine Fortuné missade den. Provspelet gick inget vidare, och Rennes ville helt enkelt inte ha honom. Ändå återvände inte Fortuné hem till Franska Guyana, då det alternativet helt enkelt inte fanns. Han hade bara haft råd att köpa enkelbiljett.
– Egentligen hade jag givit upp när Rennes nobbade mig. Mest ville jag bara åka hem till familjen, vännerna och solen, men på något sätt var jag tvungen att tjäna ihop pengarna. Jag funderade på att börja diska på restauranger, men tänkte sedan att det kanske skulle gå att använda fotbollen på något sätt. Det var ju det enda jag kunde.
Stod inför avgörande livsval
Valde mellan oavlönad fotboll eller att bli diskare
Han hörde sig för. Ingen klubb i andraligan var intresserad. Ingen i tredjeligan heller. Till sist förbarmade sig Angoulême CFC, en liten amatörförening som pendlade mellan fyran och sexan.
Problemet var att de bara kunde erbjuda mat, husrum, utrustning och lite fickpengar. Ingen riktig lön.
Marc-Antoine Fortuné stod inför ett livsval. Antingen gick han in på restaurangen på ena sidan gatan och diskade ihop till sin hemresa – eller så stannade han kvar i Frankrike och spelade oavlönad amatörfotboll på obestämd framtid.
Han tog en förmiddag på sig att fundera. Sedan gick han in på Angoulêmes kansli och frågade var omklädningsrummet låg.