Första halvlek – bästa jag nånsin sett live
MANCHESTER. Visst är det lätt att ryckas med och tappa fattningen såna här gånger, men jag kan inte hejda mig:
Manchester United–Barcelona – vilken fantastisk match.
Första halvlek bjöd på den bästa fotboll jag nånsin sett live.
Och den andra var nästan lika bra.
Eftersom Sir Alex Ferguson nu får ta The Big Red Machine till Röda Torget i Moskva om tre veckor borde jag kanske göra nån slags högtravande framtidsprognos om en balsamerad Sir Alex i ett mausoleum på Piccadilly Square i Manchester, den dan han lägger portvinsnäsan i vädret.
Men det räcker så väl med här–och–nu:
Utanför mitt hotellfönster drar det skaror förbi och viftar med halsdukar och vrålar ”JUU-NAAAJ-TEDD”, det är ett jädra väsen, men de Barcelonafans som ägde gatan för bara några timmar sen är spårlöst borta. De hänger inte ens framför Barcelonas hotell, snett tvärs över gatan.
Barça har tystnat, hela säsongen har dött, och ingen kommer att bygga ett mausoleum för Frank Rijkaard.
Lever två speciella liv
Fotbollsstaden Manchester lever däremot sitt eget högst speciella liv.
Medan de röda kvarteren dansar och sjunger och firar sin första Champions League-final på nio år sitter den blå delen och gråter i förtvivlan. Medan United jublar
efter 1–0 mot Barcelona sörjer City konsekvenserna av 2–3 mot Fulham.
Medan Sir Alex hyllas som en gud får mannen som slagit honom två gånger den här säsongen, Sven-Göran Eriksson, sparken.
Det kändes märkligt att åka taxi till Old Trafford i går och lyssna till det lokala debattprogram som chauffören hade pejlat in. Det handlade om fotboll, och det var meningen att folk skulle ringa in och säga vad de trodde om United–Barcelona.
I stället höll linjerna på att bryta samman av alla människor i Manchester som ville uttala sitt stöd för ”Sven” och idiotförklara ”den där thaliländaren”.
Jag var alltså på väg till det som skulle bli årets mest sevärda match, och fick lyssna till en mäktig uppslutning bakom svensken Sven-Göran Eriksson.
Vi får väl återkomma till det spektaklet.
Just nu är jag bara fortfarande så imponerad, så fruktansvärt imponerad, av spelet på Drömmarnas Teater.
Tempot i första halvlek var sanslöst. Jag hoppas det framgick i tv:n också. Jag undrar om det finns nåt annat lag i världen än United som hade stått upp mot den vanvettiga fartcirkus som Barcelona spelade upp i början.
Chelsea? Liverpool? Ja, kanske. Det får vi aldrig veta. Men om inte Uniteds vänsterback Patrice Evra presterat en av de överjävligaste matcher jag sett så hade Lionel Messi avgjort det här innan paus.
”Var äckligt bra”
Messi var äckligt bra. Han hade en back emot sig som var formidabel defensivt och en one-man-force offensivt, men så fort
Evra blinkade pilade Messi iväg bakom ryggen på honom och lekte hela havet stormar med Uniteds försvar.
Jag har nog aldrig upplevt en så fantastisk match-i-matchen mellan två kantspelare förr, möjligen kan duellen Ashley Cole–Cristiano Ronaldo i EM-kvartsfinalen 2004 konkurrera.
Efter paus sökte sig Messi mer in i mitten, men han tycktes ändå vara överallt och aldrig med mer än en decimeter mellan fötterna och bollen. Han var en ensam, liten rackare som på ett fenomenalt sätt hotade hela United. Ska jag utnämna Barcelonas tre bästa spelare i går får det bli : 1) Messi, 2) Messi, 3) Messi.
Men när lagkompisen Etoó var så dålig som han var och när Thierry Henry såg så tam ut i sitt inhopp räckte det inte för Barcelona att ha bollinnehav, tjusigt passningsspel och en bedårande Messi. Det var till slut inte många riktigt farliga Barça-avslut vi kunde räkna till.
Blir en rysare i kväll
United gjorde i stället en perfekt avvägd insats taktiskt sett. Jag var liksom många andra övertygad om att Vidic och Rooney skulle spela, men hade fel och ber om överseende med det. Nu efteråt känns det ändå som om man glömt att de saknades.
Paul Scholes gjorde drömmålet som tar honom till final i Champions League, snacka om bra story eftersom han missade finalen 1999 på grund av avstängning.
Scholes var dessutom magnifik på mittfältet under hela den första halv-
leken.
Ferdinand var bra, Brown var bra, Carrick bättre än nånsin, Tevez makalös
i sitt slit efter paus, Ji-Sung Park en överraskning, Ronaldo som vanligt livsfarlig, dock utan att få till avslutningarna.
Det var som sagt en fantastisk match, och nu blir det alltså en
helengelsk final om europamästerskapet.
Chelsea–Liverpool i kväll... jag ser fram emot en riktig rysare på Stamford Bridge. Det är som ni förstår ett hemskt jobb jag har, men nån måste ju göra det.