Slowspelande som vapen

Dan Glimnes pokerteori

Ett av pokerns behagligaste ögonblick är när du plötsligt sitter med stål, verkligt blankpolerat s-t-å-l, i form av en hand som du nästan bara inte kan förlora med. Och ännu bättre känns ögonblicket när det är ordentligt svårgissat för konkurrenterna! Att ha A-A som startkort är visserligen trevligt, men även så är chansen 1 på 5 att en ensam motspelare ska dra ut dig på brädan.

Nej, jag talar om sådana ögonblick som till exempel när jag på Gutshot Club i London med Q-2 på handen och i stora mörken får floppen Q-2-Q. Det är då du ber till poker­gudarna om att en motspelare ska ha A-Q på handen, och en annan 2-2 och dra absolut dött!

Eller om ögonblicket när jag på Cercle Wagram i Paris med ru6-ru8 på handen får floppen ru9-ru5-ru7, en av de mindre än dussinet gånger under över 15 års pokerspelande som jag floppat en färdig straight flush! (Chansen att floppa respektive kåk och straight flush i ovanstående situationer är cirka 1?100 respektive 6?500 mot 1, för övrigt.)

Slowspelande som vapen

När du sitter med ett sådant monster måste du ta hänsyn till ett antal andra överväganden än de vanliga.

Borta är funderingarna på om någon annan kan ha träffat bättre än vad du har, eller om du ska våga syna i fall någon annan kontrahöjer eller till och med går all-in. Nu gäller främst en annan prioritering: hur du ska manipulera motståndet för att vinna största möjliga mängd marker.

Det är här som slowspelande kommer in – ett vapen som dock ofta missbrukas. Det är bland annat slowspelandets för- och nackdelar som jag ska gå igenom.

Men var beredd på att även ett monster enstaka gånger blir utdraget. Det smärtar fortfarande vid minnet av då jag i en 540-dollarsturnering på Caesars Palace i Las

Vegas förra året floppade en färdig flush med 2-8-10 i hjärter på brädan, och pengarna åkte in mot en britt som bara hade A-2 i klöver: ett mer än 97-procentigt överläge för mig, men nog var turn ett ess och rivern en tvåa som ger honom kåken. Ouch, but that’s poker.

I kommande avsnitt – säkert interfolierade med ett mellanstick eller två – ska jag gå igenom vilka överväganden du måste göra med ett monster på handen, och hur du får ut mesta möjliga av situationen. Tills dess, som förre världsmästaren Greg Raymer brukar säga, play smart!

Dan Glimne