Vilken meningslös seger, Rooney
Wennman: Såg ut att bli något att minnas – sen började matchen...
GLASGOW. Tack!
Nej, vi börjar om, håll för öronen på barnen:
Fuck!
Det var faktiskt så det var tänkt. Jag skulle skriva mitt livs kortaste ingress bestående av fyra bokstäver:
TACK!
Detta på grund av den enastående atmosfären på Celtic Park strax innan mötet Skottland-England (1–3).
Det var bland det häftigaste jag varit med om.
Det gick rysningar längs ryggraden.
Fansen var på kanonhumör
Det sjöngs allsång till The Proclaimers ”I´m Gonna Be 5 000 Miles”, de nästan 60 000 fansen var på kanonhumör, det sköts fyrverkerier i jättegrytan, det var en läktarstämning jag inte njutit av sen...ja, kanske inte sen Börje Salming-ovationen i Maple Leaf Gardens 1976. Jag var där. Ni fattar.
Det såg alltså ut att bli nåt att minnas, att berätta för barnbarnsbarnen, en kväll att tacka yrket för unika upplevelser.
Men sen började matchen.
Då dök det upp fyra andra bokstäver, de där som folk säger i varannan mening, men som man inte får skriva enligt brittisk dubbelmoral:
FUCK!
Vilken tunn, vattnig, smaklös soppa.
Världens äldsta, mest klassiska landskamp blev en riktig skitmatch. Spelkvalitén var genomgående usel, tempot för lågt, passningsspelet undermåligt, tekniken skandalöst dålig.
Vi befann oss på den ö som uppfann fotbollen, men det fanns inte en stjärna att njuta av, inte en dribbling som överraskade, inte ens en tackling att bli förbannad över. Allt var bara grått och slätstruket i en atmosfär som annars lovade så mycket mer.
Eriksson hade en drömkväll
Domaren Jonas Eriksson och hans svenska team hade en drömkväll. Ingenting kunde gå fel, eftersom ingenting hände. Jonas kan sägas ha varit bäste man på plan, utan att behöva ta kontroversiella beslut. Jag såg inte ens en touch på ett smalben.
Men det kanske bara är jag som är grinig.
Efteråt tycktes de flesta av mina fyrbenta vänner i det engelska pressdrevet vara ytterst nöjda med matchen. De verkade köpa det bullshit om ”hög standard” som förbundskaptenerna Gordon Strachan och Roy Hodgson försökte lura på omgivningen, men i själva verket var de väl mest nöjda med att ha fått en bra vinkel:
Strunt i spelet, strunt i att Skottland var nästan pinsamt svagt och ointresserat, det blev i alla fall två nya mål av Wayne Rooney!
Rooney större än Greaves
The Three Lions behöver ju en hjälte och får gräva djupt emellanåt, men nu har lagkapten Rooney både passerat 100 landskamper och den gamle legendaren Jimmy Greaves i alla tiders engelska målliga. Rooney har bara Bobby Charlton och Gary Lineker före sig nu.
Sånt räcker för att rädda en bra rubrik. Rooney nu större än Greaves, alltså.
Vill bara påminna om vad sextiotalsidolen Jimmy Greaves berättade när han kom hem efter sin sejour i italienska Milan:
”Jag var så alkoholiserad att det där tornet i Pisa stod rakt. Det var jag som lutade”.
Varåt det lutar för England, Rooney och Hodgson vet jag inte, men ramla inte omkull av glädje efter den här meningslösa segern.