Wennman: Elmander är den största sensationen i ligan
LONDON. Den näst största sensationen i Premier League denna höst är att Bolton ligger fyra i tabellen.
Den största är att Johan Elmander delar ledningen i skytteligan.
Vad i himmelens namn har hänt med karln?
Tråk-Bolton, Brunkar-Bolton, Långbolls-Bolton har smällt in 26 mål på 14 ligamatcher.
Målsumpar-Elmander har gjort åtta av dessa.
Det är många gamla stämplar som håller på att tvättas bort dessa märkliga Premier League-veckor.
Om man nu kan säga att stämpeln på Elmander är så gammal, förstås. Vi ska komma i håg att han gjorde 22 mål på 64 matcher för Bröndby (2004–2006), det är ingen dålig siffra. Och framför allt: han gjorde 22 mål på 59 matcher för Toulouse (2006–2008). Det är riktigt, riktigt bra.
Precis när Elmander anlänt till Bolton för två år sen satt jag med dåvarande skyttekungen i ligan, Chelseas Nicolas Anelka, på ett kontor i Soho. Elmanders namn kom på tal och Anelka sken upp:
Efterträdde Anelka – blev en mardröm
– Honom är jag mycket imponerad av! Han var strålande i Toulouse och jag rekommenderade faktiskt Marseille att köpa honom när de letade en målgörare.
Att efterträda just Anelka i ett lag som Bolton utvecklade sig emellertid till en smärre mardröm för Elmander.
Skador, vantrivsel med spelsystemet och en gapig tränare som knappast är känd för sina psyklogikunskaper (Gary Megson) satte honom i ett skruvstäd. Fansen (och media) ville se mål för de 8,2 miljoner pund Bolton betalat och tålamodet med en målskytt är kortare än för andra.
Så:
Målsumpar-Elmander var född, och den stämpeln har suttit i pannan sen hösten 2008.
Han har missat en del i år också. I de hemmamatcher jag sett på Reebok borde han faktiskt ha gjort tre-fyra mål till från fina lägen. Men man kan ju inte sätta allting – och som motvikt har han nu börjat göra rena supermålen, såna som man knappt trodde honom mäktig om.
En förklaring är förstås att gamla Tråk-Bolton är ett tryggare lag, med stort självförtroende, under Owen Coyle. Roligare, bollsäkrare, målfarligare. 5–1 mot Newcastle var imponerande, och vi har inte sett slutet på den här historien än. Bolton kan bita sig kvar rätt länge däruppe – och Johan Elmander kan göra fler mål. Blackpool hemma nästa.
Sensationell vändning av Spurs
Att det kan hända sensationella saker såg vi inte minst på Emirates. Vi gick alla ner till pressfikat i halvtid och undrade hur mycket Arsenal skulle vinna med...4–0? 5–0?
Så tätade Harry Redknapp till det på mitten, slängde in Jermain Defoe och fick det snabba reduceringsmål till 2–1 som Tottenham behövde (Gareth Bale) – och så blev det ett märkvärdigt nervdaller över alltihop.
Arsenal lämnade planen chockat efter 2–3, Spurs firade vilt efter första bortasegern mot grannen på 17 år – och Arsene Wenger grämde sig fruktansvärt över den missade möjligheten att gå upp i serieledning.
– Jag fattar inte att vi kunde förlora, matchbilden var inte sån. Men nu har vi tre hemmaförluster och det är tre för många, sa Wenger.
Chelsea hade mest otur – vidöppet nu
Att det inte går att lita på nåt av topplagen längre visade sig ju också i Birmingham, där Sebastian Larsson var inblandad i segermålet mot Chelsea. Det var mästarnas andra raka smäll efter sparkningen av Ray Wilkins, men i går var det mest otur och en fenomenal hemmakeeper (Ben Foster) som hindrade Drogba och kompani från att göra mål.
Det kanske är precis som Harry Redknapp sa i går:
– Standarden bland topplagen är inte vad den varit. Varken Chelsea eller Manchester United är lika bra som förr, och vi slår Arsenal borta. Jag lovar, Tottenham har lika stor chans att vinna titeln som nån annan. Det här är vidöppet nu.