FÖRNEDRINGEN
Robinho inbytt och utbytt – så pinsamt bortkommen, så vek och svag
LIVERPOOL. Dagen handlade om förödmjukelser.
Om Chelseas 7–2 på Sunderland, om Liverpools fortsatta elände, om Tottenhams hemmaförbannelse mot bottenlagen.
Om Evertons utspelning av Manchester City.
Och framför allt om Robinho, 25.
Ni vet att brassestjärnan blev engelsk fotbolls dyraste värvning nånsin när City köpte honom från Real Madrid hösten 2008. City betalade 42,5 miljoner euro. Det är i runda slängar 390 miljoner kronor. Han uppbär dessutom en lön som påstås vara uppemot 1,9 miljoner kronor i veckan. Det är nästan så man svimmar.
Denne Robinho platsar inte i Manchester Citys startelva. Men han fick hoppa in efter bara fyra minuter i bortamötet med Everton, eftersom Roque Santa Cruz gick sönder igen.
Han var därefter så pinsamt bortkommen, så vek, svag och generande dålig – även om han spelade i en ovan position – att City-managern Roberto Mancini tvingades byta ut honom efter en timmes spel.
Ingenting är mer förödmjukande för en stjärna på den här nivån än att vara inhoppare och bli utbytt. Den tränare som tar det beslutet måste ha starka skäl. Och Mancini hade starka skäl. Han såg vad han såg. Det är inte lätt att förolämpa en spelare för lagets bästa, men Mancini gjorde självklart rätt.
Frågan är vad som händer med Robinho nu. Så här kan det ju inte fortsätta. City vill givetvis sälja, men vem vågar köpa – ens till halva priset – efter en match som i går?
Å andra sidan var det inte mycket roligare att se resten av laget när Mancini åkte på sin första förlust som City-manager. 2-0 till Everton efter en frispark av Steven Pienaar och en straff (rättdömd!) av Louis Saha var i underkant. Det var spelmässig utklassning.
City är årets snackis
Känns lite fånigt att vinkla på en iskall Man City-stjärna i stället för Evertons kanonform, men det fungerar ju så: City är årets snackis och inblandat i ett jättedrama om en Champions League-plats. Den Stora Utmanaren har blivit så bra att det är sensationellt när laget förlorar.
Everton, å sin sida, har på grund av sin dåliga höststart hamnat i ett totalt ingenmansland, mitt i tabellen. Det är för långt upp till fjärdeplatsen. Synd, eftersom Toffees är ett av ligans absolut bästa lag just nu. Det är inte troligt att grannen Liverpool (bara 1-1 i Stoke) har nån större lust att spela ett derby för tillfället.
Jag satt på Goodison Park, denna underbart täta, gamla arena där det flyger fladdermöss under taket på pressläktaren, och lät mig imponeras svårt av hemmalaget. Stämningen var makalös när Everton bara malde ner ett City som – kanske – redan hade tankarna på tisdagens cupderby mot Man United.
À la Batman och Robin
Mittfältaren Fellaini var sensationell. Jag har aldrig sett honom bättre. Han var planens kung och blandade överlägset huvudspel och starkt bollvinnande med tekniska läckerheter. Fellaini och Pienaar krossade allt på mitten. Vi snackar samarbete à la Batman och Robin där, apropå fladdermöss. Jag gillade dessutom att se ryssen Biljaletdinov på vänstersidan, där har David Moyes gjort ett smart köp.
Citys trupp är oerhört mycket bredare och dyrare, men sånt spelar ju ingen roll när laget ställer upp i ett smått förvirrat tillstånd.
Efter sin succéstart har Roberto Mancini frågor att besvara.
Varför spelar den märklige, ojämne, enbente Martin Petrov till höger medan Shaun Wright-Phillips sitter på bänken? Varför ser Gareth Barry så temposvag och kreativt fattig ut att han håller på att spela sig ur Englands VM-elva? Och vad i hela friden ska City göra med Robinho?
Mancini stod där med sin omtalade lycko-halsduk och såg magin försvinna. Den där halsduken fick han låna när han kom till City, den är tre år gammal och har aldrig blivit tvättad. Efter fyra raka segrar vågade Mancini inte tvätta den heller.
Han kan sätta på maskinen nu.