Wennerholm: Inte en enda svensk var bäst när det gällde – pinsamt
BARCELONA. Det här var den svartaste friidrottsdag jag upplevt sedan jag bevakade mitt första VM i Helsingfors 1983.
EM i friidrott, Barcelona, Spanien den 28 juli 2010.
Den svarta onsdagen.
Allt som var klätt i gult och blått kom sist.
Så kändes det i alla fall.
Jag gillar inte att vara elak mot friidrottare eftersom jag vet vilken enorm tid och möda de lägger ner på sitt idrottande.
Och de flesta tjänar inte en krona fast de tränar hårdare och lever ett mer inrutat liv än varenda välbetald hockey- eller fotbollsspelare.
Men samtidigt finns det gränser.
Förbundskapten Stefan Olsson var snäll och skickade en rekordstor trupp till EM här i Barcelona fast de flesta inte hade här att göra.
Nu fick han betala priset.
I går var det inte en enda svensk som var bäst när det gällde.
Inte ett enda årsbästa (då räknar jag inte tiokamparna Nicklas Wiberg och Daniel Almgren eftersom de bara nått halvtid i sin tiokamp).
Inte en enda som klev fram och överraskade eller överträffade sig själva.
Då talar vi om årets viktigaste tävling.
Jag satt där och på pressläktaren och trodde knappt mina ögon.
Kollapsen – en symbol för dagen
800-meterstalangen Mattias Claesson stapplade i mål som näst sist i sitt heat, efter att ha pratat om medaljchans inför tävlingarna.
Claesson är nyss fyllda 24 men verkar redan ha nått sitt bäst före-datum.
Det går inte att träna sig själv hur länge som helst och Claesson måste inse att han har världens sämsta tränare i så fall.
Ulrika Johansson kollapsade på 3 000 meter hinder, med misstänkta astmaproblem.
Tragiskt på sitt sätt, men hon blev på något vis symbolen för hela den här svenska dagen.
Carolina Klüft kan jag inte vara elak mot, då hon motsvarade förväntningarna,
satte årsbästa i tisdagens kval och
ändå tog sig till final. Ändå känns det märkligt att se en av svensk friidrotts största genom tiderna satsa för kung och fosterland, ha +3.2 i ryggen, en perfekt plankträff – och landa på 6.33.
I längdfinalen var Carro inte något undantag som bekräftade regeln.
Hon blev näst sist hon också.
Släggkastaren Mattias Jons var också i final, men dängde släggan i nätet tre gånger och fick lämna arenan som siste man med tre underkända kast.
Rizak Dirshe var uppe och drog i täten i sitt försök på 1500 meter och äntligen, äntligen (tänkte jag tyst) en svensk som vågar. Men när upploppet kom fick han kämpa för att inte bli sist.
Nej, det var pinsamt.
Känns som ett gäng tågluffare
Här har svenskarna legat på förläger i en dryg vecka för att anpassa sig till värmen, det finns medicinsk personal i alla dess former och det har varit Bullerby-stämning på alla presskonferenser inför EM.
Ändå är det en svenska av alla deltagare i VM som är den förste att kollapsa och resten ser ut de precis kommit från en semestervecka.
När engelsmännen hade presskonferens fick deras chefstränare frågan om varför truppen var så liten:
– Vi vill inte ha några backpackers i truppen, svarade han kyligt.
Tyskarna var lika stenhårda. Höjdhopparen Raul Spank fick blankt nej på grund av bristande form, trots att han var kvalificerad och tog VM- brons i Berlin förra året. En 22-årig framtidsman, men enligt tyskarna fanns inga gratisbiljetter till EM.
Sverige däremot känns som ett gäng tågluffare på semester i Sydeuropa. Det har till och med haft semesterkamerorna med sig på träningarna.
Jag säger inte att just det är fel. Jag säger
inte heller att det är fel att komma sist.
Det går att komma sist i stenhårda heat eller kval där man ger sitt yttersta och sätter personliga rekord.
Men i går föll svenskarna platt som en spansk paella.
Något risigare har jag aldrig sett.
Samtidigt tycker jag synd om förbundskapten Stefan Olsson.
Han var f ö r snäll den här gången.
Han trodde att fler han plockat ut skulle motsvara förtroendet och leverera.
Nu hoppas jag själv att den här sågningen kan väcka dem som är kvar. Det går inte att ha en Florence Nightingale-inställning och försöka hitta förklaringar till allt som går snett i ett svenskt landslag i dag. Friidrotten är på något sätt den sista bastionen i det hänseendet.
Det är dags att börja bänka folk även i friidrottslandslaget. Och låta dem betala sina semestrar själva.
Nu vill jag se lite jävlar och anamma under de dagar som är kvar.
Även om man är svensk.
Då kan det här ändå sluta hyfsat lyckligt.