ERIK NIVA: England behöver en psykolog
Stora matcher gjorde Englands landslag skräckslaget – det var Capellos största brist
Och när drevet lugnat sig och hysterikerna dämpat sig och krigsröken skingrats – finns det något kvar då?
Tjavars.
Ett kvartsfinalslag med stor potential och ännu större komplex.
Det engelska landslaget behöver egentligen inte en fotbollstränare, utan en legitimerad gruppsykolog.
Det har nu alltså gått nästan 20 år sedan Channel 4 gjorde en dokumentär om Graham Taylors tillvaro som engelsk förbundskapten och döpte den till ”The Impossible Job”.
Två årtionden.
Southgate, Beckham, Neville, Vassell och Rooney.
Syndabockar som utsetts, straffar som missats, röda kort som visats, mål som dömts bort och misslyckanden som tyckts permanenterade.
Venables, Hoddle, Keegan, Svennis, McClaren, Capello.
Två årtionden.
Det omöjliga jobbet har inte blivit enklare under tiden som gått.
Det engelska landslaget har inte slutat röra upp hyperventilationskänslor.
Snacket runt de tre lejonen och deras vedermödor påminner på många sätt om en elvagångrad, globaliserad variant av den svenska vulgärdiskussionen om Zlatan Ibrahimovic.
Precis alla har en åsikt.
Eller rättare sagt – precis alla har en stark, orubblig och fullständigt färgblind åsikt.
Antingen eller.
Antingen så är det engelska landslaget ett fullständigt jävla värdelöst gäng benknäckande långsparkare som ska vara väldigt nöjda ifall de ens går till ett mästerskap, eller så är de en tapper skara lejonhjärtan som enbart är sju olyckor och åtta konspirationer ifrån att vinna allt som överhuvudtaget går att vinna.
Sanningen ligger inte alls alltid någonstans i mitten – det är nonsens – men om vi skär oss igenom all fanatism som omgärdar Team England så är det likafullt ändå där vi hamnar.
England är bra.
Inte världsbäst, inte genomusla – utan enligt all uppforderlig statistik någonstans mellan det sjätte och tionde bästa landslaget i världen sett över tid.
Kvartsfinal är vad man borde förvänta sig av dem, och kvartsfinal är ju också vad det ofta brukar bli.
Men kvartsfinal är ändå inte något som bedöms som tillräckligt.
Det som verkligen gör jobbet som engelsk förbundskapten speciellt – det som gör det till det där omöjliga uppdraget – är ju att de mäktigaste beslutsfattarna tillhör de värsta åsiktsextremisterna.
Där finns medierna som pumpar upp förlusterna till fotbollsapokalypser, och pamparna som ger dem rätt genom att sparka tränare därefter.
Man måste överprestera
Fabio Capello gick visserligen självmant, men var inte mindre dödsdömd för det.
Ska du överleva som engelsk förbundskapten har du max två försök på dig att nå minst en semifinal. Annars kommer ifrågasättandet, privatlivsjagandet, förlöjligandet och avskedandet.
Ska du ha en chans måste du överprestera.
Chanserna till det?
Trots allt hyggliga.
Tiderna då engelska spelare låg långt efter tekniskt och taktiskt är förbi, medan det alltjämt finns en unik urkraft i engagemanget runt landslaget.
Den som ska väcka den måste dock spränga sig igenom flera gigantiska mentala barriärer först.
Bristen på laganda är ett gruppsykologiskt problem för England, samtidigt som den kollektiva rädslan för att misslyckas vuxit till ett regelrätt komplex.
Det kan tyckas vara en sorts problem som elitspelare från de största Premier League-klubbarna borde kunna hantera, men lika lite som det är ett vanligt tränarjobb att vara engelsk förbundskapten, lika lite är det en vanlig match när man representerar dess landslag.
Spelat med handbromsen i
Några månader efter Fabio Capellos första match på det nya jobbet – för nästan på dagen tre år sedan – kom han med en analys som var både ärlig och korrekt.
– Jag förstod då vilka problem vi behövde besegra. På träning var spelarna fantastiska, men på Wembley var de inte samma spelare. Sedan dess har jag försökt förstå vad som hände i deras huvuden.
Italienaren lyckades aldrig riktigt begripa det. Genom hela hans mandatperiod har det engelska landslaget trevat sig framåt med handbromsen i.
Fabio Capellos största och mest grundläggande brist var inte att han tog ut fel spelare eller valde fel lagkaptener eller tjafsade med fel maktmän – det var att han aldrig lyckades skapa ett engelskt landslag som gick ut till en viktig match utan att vara skräckslaget.