”När man hycklat som jag blir fallet så mycket större”
Uppdaterad 2024-01-19 | Publicerad 2011-07-08
Nu talar Sven Nylander ut om knarkskandalen
MALMÖ. Böterna blev blygsamma 900 kronor.
Men kokainskandalen i Göteborg under EM 2006 kostade Sven Nylander både arbetet, förtroendeuppdragen och det ideella jobbet som ungdomstränare i MAI.
Hela hans gamla liv slogs i spillror.
Men det blev samtidigt början på ett nytt.
– Jag tror det var meningen att jag skulle åka fast. Att det var ödet, säger han i en exklusiv intervju med Sportbladet.
I går pratade Sven Nylander ut i radioprogrammet ”Sommar” och bröt tystnaden.
Nu ger han sin enda intervju i samband med programmet.
Vi träffas i Malmö och han ser lika oklanderlig ut som han alltid har gjort.
Håret är välklippt och välkammat och han är klädd i rutig skjorta och jeans.
Han håller fortfarande matchvikten på 86 kilo, även om kilona inte består av lika mycket muskelmassa som då han var aktiv, som han själv uttrycker det.
Nästa år fyller han 50, men enda tecknet på det är att håret blivit lite tunnare.
Han ser ut att må oförskämt bra.
Jag och alla andra som följde honom hela hans karriär upplevde honom just så.
En perfektionist som aldrig föll ur ramen, aldrig hamnade i några skandaler. Den totala motsatsen till Ricky Bruchs och Patrik Sjöbergs rebelliska attityd som färgade svensk friidrott i så många år.
Sven Nylander var präktigheten själv med ordet FRAMGÅNG skrivet över hela honom och när han väl stadgade sig på allvar var det med en fotomodell.
– Hela bilden av mig var ju sådan och det var inget jag ändrade på. Hela mitt liv byggde på det, säger han.
Att Patrik Sjöberg åkte fast i en knarkrazzia i Göteborg var en överraskning.
Men ingen chock.
Men att Sven Nylander gjorde det, var något helt annat.
Han som varit med och dragit igång och var vd för stiftelsen ”Ren Idrott” och ett frontnamn i kampen mot dopning.
– Ja, fallet blir så mycket större när man hycklat som jag hade gjort. Det tillsammans med att jag var ansvarig för stiftelsen. Jag förstår ju i dag hur fel det var, men då såg jag det inte som att jag knarkade. Det var bara något som hände då jag var på fyllan och morgonen efter var det glömt och man tänkte att det aldrig skulle hända igen.
”Jag vill ha ett avslut”
– Men samtidigt tror jag på ödet. Det var meningen att det skulle hända. Ibland måste man förlora allt för att kunna börja om. Och det som hände i Göteborg var egentligen bara toppen på ett isberg. Även om jag lyckats med det mesta, var jag inte lycklig. Det fanns en tomhet och rastlöshet som jag känt ett antal år. En sorts 40-årskris. När jag satt med mina barn vid frukostbordet såg jag dem inte. Mina tankar var på annat håll.
Varför väljer du att gå ut och berätta allt just nu?
– Därför att jag ville ha ett avslut, när jag väl insåg att det här inte kommer att försvinna. Nu fick jag en förfrågan att vara med i Sommar och såg det som en bra möjlighet att berätta om allt det som hände och hur jag lever i dag.
Men det har gått fem år?
– Ja, jag trodde allt skulle blåsa över på några år, men har insett att det alltid kommer tillbaka i olika sammanhang, som nu senast i Patrik Sjöbergs bok. Nu vill jag berätta med mina egna ord. Vad som hände och vad som hände sen. Jag vet att många undrat och även om min familj och mina närmaste vet hur jag mår i dag finns det många i periferin som fortfarande undrar.
Patrik går ju ganska hårt åt dig både i sin bok och i en intervju han gjorde inför ditt Sommarprogram. Han menar att du indirekt skyllde på honom, när du först sa att någon kan ha lagt kokainet i din drink under den där kvällen i Göteborg?
– Ja, men det här handlar bara om mig. Jag tänker inte ge mig in i någon debatt. Jag vill inte dra in Patrik. Det är uppenbart att vi var tillsammans den där kvällen, men det här har ingenting med Patrik att göra. Det var jag som var feg och jag tänker inte skylla på någon. Jag har knarkat. Inte varje vecka, inte varje månad och inte ens varje år. Men jag har knarkat och det finns inget försvar för det.
Varför greps just du den där kvällen, tror du?
– Som jag fått förklarat för mig hade de haft span på krogen där vi var. Och vad jag också fått förklarat för mig är de ganska duktiga på det de gör.
Var tog du kokainet?
– På toaletten.
Du berättar att du efter gripandet blev avklädd helt naken och kroppsvisiterad. Varför tror du polisen var så extremt intresserade av just dig?
– Jag vet inte, men jag tror att det berodde på att de inte hittade något på mig. De vände ut och in på alla fickor, de kollade i plånboken och de gick till och med igenom sömmarna i kläderna. De trodde kanske att jag gömt något i mina privata delar. Det var kanske den mest förnedrande delen, men hela kvällen var chockartad.
Varför ljög du i första skedet?
– Jag var i chocktillstånd och försökte bara vinna tid. Därför valde jag den vägen. Att neka. Och när jag väl sagt det, så fortsatte jag bara att ljuga. Under hela det där första dygnet så klamrade jag mig fast krampaktigt vid den historien. Jag kände att jag hängde över ett stup och visste att det skulle göra jäkligt ont om jag släppte taget.
Vad fick dig att berätta sanningen?
– Min fru Ulrika. Jag hade ljugit för henne också, men så frågade hon mig rakt ut. När hon ställde det på sin spets, kunde jag inte ljuga längre. Jag hade säkert berättat sanningen längre fram i vilket fall som helst, men det var första gången jag erkände. Hon fick mig också att gå ut och berätta den sanna historien och lovade att stå vid min sida. Det var oerhört viktigt för mig.
Du avslöjar att du tog kokain för första gången redan på 80-talet i USA?
– Jag gick på en del fester med lärare och professorer vid mitt universitet i Dallas och där var det ingen som reagerade när någon rökte på, eller då kokainet kom fram på kvällen. Det här var ju människor jag respekterade och antog att det inte var så farligt om de kunde göra det. Det var vid en sådan fest jag prövade kokain första gången. Jag var naiv. Som jag säger i programmet – jag hade knappt ens varit full när jag åkte över till USA.
Du gifte dig ju rakt in i lärarstaben, då din första fru var din åtta år äldre engelskalärare Annie-Laurie Cooper?
– Ja, vem har inte blivit kär i läraren? Det var mycket hysch-hysch i början då lärare och elever inte fick ha några relationer utanför skolan, men när hon slutat som min lärare gifte vi oss. Det var en enkel ceremomi och mycket för jag skulle få ett green card, ett permanent uppehållstillstånd i USA.
Hur gick livet vidare första tiden efter att du åkt fast?
– Första veckan var det bara tumult och allt slogs ut. Under den tiden hann jag föra över alla mina uppdrag till andra. Jag förstod själv att det var omöjligt att fortsätta. Men barnen fortsatte att gå till skolan och Ulrika gick till jobbet som vanligt. Skillnaden var att jag satt på sidlinjen och såg alla andras liv gå vidare. Jag höll mig mest inomhus. Ett tag funderade jag på att sticka utomlands, men sedan hittade min fru Ulrika den här kursgården i Dalarna. Det var en ren slump. Hon läste om den i en tidning.
”Jag har sprungit hela livet”
Det var Gul & Blå-skaparen Lars Knutssons kursgård Baravara i Dalarna. Där började resan tillbaka.
Meditation och terapi en vecka i månaden i ett och ett halvt års tid.
Och ut kom en ny Sven Nylander.
Han har börjat springa igen, men i sin egen takt och inte som förr då hela livet var en evig jakt på framgång. Han drevs av samma gener som sin far, som fick sin första hjärtinfarkt redan innan han fyllt 50.
– Ja, jag vet vad jag fått de generna i från. Den där drivkraften att alltid vilja vinna, alltid vara bäst. Jag har sprungit, sprungit och sprungit i hela mitt liv. Men även om jag vunnit fyra OS-guld tror jag inte jag blivit lyckligare för det.
Hade inte det här i Göteborg hänt, så hade jag bara fortsatt jaga Holy Grail och aldrig funnit den. Jag
behövde det uppvaknandet. Och kvällstidningarnas jakt veckan efter avslöjandet, det så kallade drevet, blev min vän. Lars Knutsson förklarade att om man levt i offentligheten får man också göra det då man gjort något dumt. Det var det egentliga straffet och det som fick mig att vakna upp.
I dag lever Sven Nylander ett lugnt familjeliv utanför Malmö. Hans fyra söner – 7, 9, 13 och 15 år gamla – har redan börjat friidrotta vid sidan av fotbollen.
Han jobbar som varumärkesutvecklare för ett företag i Stockholm.
Och jorden har aldrig snurrat långsammare och behagligare i Sven Nylanders liv.