Bjurman: Notoriskt stökig – lycka till, Nadal...
NEW YORK. I en av de inledande matcherna på centercourten i väldiga Arthur Ashe Stadium förra veckan fick världsettan Rafael Nadal nog och vädjade till domaren:
”Snälla, vi måste kunna göra något åt ljudnivån här inne! ”
Lycka till med det, tänkte en luttrad omvärld.
US Open är och förblir tennisens mest uppsluppna folkfest, notoriskt stökig och högljudd – och extremt underhållande.
– Amerikanerna har lättare att visa känslor än andra och därför blir stämningen så hög. Jag älskade själv att spela här, jag fick ofta en extra kick av publikens engagemang, säger svenske ikonen Jonas Björkman.
Det var under en kvällsmatch spelad med Arthur Ashe-arenans nya, skjutbara tak stängt som spanjoren med världens kanske vassaste forehand tröttnade på larmet och frustrerad bad domaren ingripa.
På rätt goda grunder, får man nog lov att säga.
Akustiken i den den majestätiska huvudarenan i Billie Jean King Center-komplexet i Flushing Meadows i Queens strax öster om Manhattan är en utmaning redan under bar himmel. Med taket fördraget lyckas de 23 700 som sitter där om kvällarna göra en bra imitation av tunnelbanestationen på Times Square i rusningen, för att citera en lätt uppgiven New York Post-krönika.
Likafullt:
Stackars ”Rafas” förhoppningarna om att någon skulle kunna hjälpa honom var fåfänga.
Försökt i över ett sekel
US Open-arrangörerna har i långt över ett sekel försökt tämja sin publik med förmaningar och bannor och eviga ”Quiet, please” – men förgäves.
New yorkarna är new yorkare även när de går på tennis, ställer till med samma slags party som när de ser exempelvis baseboll, har volymknappen uppskruvad på max och låter omgivningen veta vad de tycker om det de ser.
Som om det inte vore nog är den fysiska inramningen allt annat än sober och sofistikerad. Plan lyfter och landar oavbrutet på närliggande La Guardia-flygplatsen, tunnelbanetåg till och från Manhattan rasslar på spår nånstans i närheten och trafiken på genomfartsleden Van Wyck Expressway bakom precis utanför huvudentrén pulserar ständigt i takt med musiken de pumpar ut i högtalarna på området.
Under vissa av de omtalade kvällspassen känns det som att man är inne i en rockvideo inspelad av lokala hjältarna Ramones snarare än på något så upphöjt som en tennisturnering.
Stroppigt?
Så långt ifrån det kan bli.
– Fast jag tycker skillnaden jämfört med andra turneringar är mindre nuförtiden. Längre tillbaka var det kanske lite stelare i exempelvis Australien eller i Wimbledon men de har ju lättat på reglerna överallt. Åskådarna hörs och rör sig mer där också, säger Jonas Björkman och fortsätter:
– Dessutom tycker jag det verkar som att de styrt om trafiken på LaGuardia så att planen inte stör lika mycket. Man hör dem inte längre. Och tunnelbanan...jag har inte tänkt på den sortens ljud på hela veckan i år.
”Blev mer tagen då”
Kanske är Herr Björkman själv bara så van att han inte reflekterar över det längre. Den 45-årige smålänningen startade i 13 US Open under sin aktiva karriärer och har sedan dess återvänt som coach, nuförtiden åt kroaten Marin Cilic – tyvärr utslagen i tredje omgången i år.
– Jo, he he, så kanske det är. När man som ung svensk kom hit första gångerna var det nog en mer annorlunda upplevelse och man blev antagligen mer tagen då, tillstår han.
Och stämningen gör, trots allt, fortfarande intryck.
– Absolut. Det som gör det så speciellt att vara här är att amerikaner och new yorkers har så lätt att visa känslor. När de rycks med och engageras i en match märks det verkligen. Och det behövs inte så mycket för att få dem med sig. Om en spelare knyter näven efter en lyckad boll tycker många att yeah, vad häftigt, och börjar visa sitt stöd.
– Det är ju lika med all sport i New York. Folk kommer direkt från jobbet till hockeymatcher på Madison Square Garden, lättar på slipsen, köper en öl och en nachos. Sedan räcker det att en back sätter in en bra tackling för att de ska stå upp och banka i plexit.
En som vet allt om den saken är Henrik Lundqvist, New York Rangers svenske målvakt – sedan en dryg vecka tillbaka på Manhattan efter sommarledigheten hemma i Sverige. Han har haft just Garden som sin arbetsplats i tolv år och han känner igen atmosfären när han varje år den här tiden åker ut till Queens för att följa kompisar som Roger Federer.
– Ja, särskilt på kvällsmatcherna kan det bli ett jäkla drag. Jag har inte så jättemånga tennisturneringar att jämföra men jag har varit på Wimbledon och det är ju en väldig skillnad, säger han.
– Fansen här är helt enkelt väldigt passionerade. De har det bara i sig. De vill inte bara ha sport, de vill ha underhållning och ser själva till att det blir underhållning. Det finns också en grej med det där att New York alltid håller på underdogs. Stan vill ha sina hjältar och när en sådan börjar vinna blir det lätt väldigt livat.
Björkman: Älskade spela här
En viss sorts spelare tycks ha svårt för det tillspetsade klimatet och viker ner sig – medan andra trivs och tvärtom höjer sig ett par snäpp per automatik.
Som Björkman, på sin tid.
– Ja, jag älskade att spela här. Om det gick tungt i någon match hände det att jag medvetet sökte kontakt med åskådare som verkade på bettet och då fick jag ofta med mig dem och sedan kom jag igång.
”Henkes” polare, Federer, är en annan som alltid tycks bli extra inspirerad i larmet i Flushing Meadows.
Han har varit publikfavorit i New York – som alltid får eskalerande tennisfeber under de två veckor Open pågår – i två decennier och när han nu jagar sin tredje Grand Slam-titel för året, tillika sin första US Open-seger sedan 2008, står praktiskt hela stan bakom honom.
Fullsatta läktare – inklusive celebriteter som Sean Connery, Justin Timberlake, Victoria Beckham, Pharrell, Megyn Kelly och just Lundqvist – följer varje slag och formligen bär honom vidare, även när det går så trögt som i de två första matcherna förra veckan.
– Det är verkligen fantastiskt att spela här. Jag kan inte vänta på att få fortsätta, sa schweizaren när han i tredje omgången äntligen verkade ha hittat sin rytm och slog spanjoren Feliciano Lopez i tre raka set.
Om det går som alla hoppas kommer Federer och Nadal – lottade på samma planhalva – mötas i semifinal framåt helgen.
Vad för ljudvolym som väntar i så fall är svårt att föreställa sig, men det råder inga större tvivel om vem av dem som kommer trivas bäst när den skräniga folkfesten i Queens varvar upp på allvar...
