First we take Dmitrij Torgovanov, then we defend Revingehed
Publicerad 2024-10-24 10.58
Vilken repmånad det var, vårvintern 1990.
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl. Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!
Sportbrevsveckan.
Jag har väntat så länge på just den här dan och det är skönt när den äntligen kommer, det är lite som att gå till hjärnskrynklaren, öppna upp sig, gräva fram något gammalt skit, men jag kan sitta kvar hemma.
Jag har ju er.
I veckan har jag varit i Eskilstuna och besökt en annorlunda plats (reportage kommer) och så har jag tänkt en del på repmånad.
Inte filmen, utan en riktig.
Inte min, utan Per Carléns polares.
Omotiverad som jag var gjorde jag den svenska försvarsmakten en stor tjänst när jag sent 90-tal beklagade mig så mycket över olika åkommor att jag redan under den första dagen skickades hem från mönstringen i Hässleholm.
Det gick inte lika långt som när ishockeymålvakten Tommy Söderström blev inkallad och helt sonika pissade ner sig flera gånger för att bli hemskickad.
Vilken handlingskraft.
De riktigt stora idrottshändelserna som är förbundna till en plats, ett sällskap, en stämning blir ofta till ett kärnminne.
Var befann du dig när Sverige slog Ryssland på midsommarafton 1994?
Med vem och vilka såg du Tomas Sandström raka in 2-2 mot Sovjet i Wien 1987?
Var satt du och såg Ronnie Petersons svarta lotus brinna?
Hur många mellanöl hade du druckit när Staffan Tapper missade straffen mot Polen?
Åh, Ingo-sommaren 1959…
Jag har flera stycken.
När Kenta Nilsson gjorde sin Kenta Nilsson-fint på John Vanbiesbrouck i ishockey-VM 1989, i den precis invigda Globen, var jag och pappa hemma hos pappas kompis Åke Ströberg, kusin med den spionanklagade Bertil Ströberg, eftersom han (Åke alltså) hade kabel-teve och TV3.
Vi ville se matchen direkt och inte med 15 minuters fördröjning som SVT erbjöd.
Kanske drack Åke en kaffegök.
När Sverige fick stryk mot Vitryssland 2002 bodde jag på ett ungkarlshotell i Sollentuna, jag var i Stockholm för att installera ett kassasystem på ett nyöppnat varuhus tillhörande ett stort svenskt möbelföretag (inte Bror Pehrssons möbler i Alvesta) och jag såg matchen tillsammans med min kompis Jonne som då bodde vid Hammarbykajen.
Jonne var vid tiden en av Sveriges mest framstående på att synkronisera radions ljud med tv-bilden.
Som ni märker gillar jag minnen med spår av jordbundenhet.
Om det var möjligt att resa i tiden, och bara då för att få uppleva ett svenskt idrottsögonblick, hade jag nog valt Ingemar Johansson knock på Yankee Stadium i juni 1959.
Jag hade inte valt att se matchen på plats, även om det är lockande, utan något mer vardagligt sätt.
Antingen någonstans på landet i Sverige, kanske ute i skärgården, via en sprakande radio i den kvalmiga sommarnatten.
Eller, om man ska tillåta sig ta ut svängarna, som Hans Johansson, 20-årig sjöman från Bredaryd.
I Sigurd Glans (gammal redaktionssekreterare på Aftonbladet) bok om Ingo – ”Tungviktaren” – finns en rad ögonvittnesskildringar från den där natten nedtecknade.
Johansson från Bredaryd var ombord på ett fraktfartyg som låg och guppade utanför Sydamerikas kust.
Han beskriver det så här:
– Vi låg på ekvatorn mellan Europa och Brasilien, M/S Rautas hette båten, en gammal grängesbergare. Telegrafisten hade satt upp högtalare på båten och hela besättningen satt och lyssnade på matchen. När Ingo knockade Floyd stannade kaptenen båten och nästan hela besättningen hoppade i havet och tog ett bad. Sedan firade vi resten av natten.
Vilket sagolikt ovanligt ögonblick.
De där scenerna mitt ute på Atlanten har länge varit mitt favoritönskeminne, men nu har det fått konkurrens.
För ett tag sedan hörde jag en gammal intervju med handbollsgiganten Per Carlén som berättade om VM-guldet i Prag 1990, när Sverige välte väldiga Sovjetunionen.
Jag minns matchen nästan som igår men framförallt minns jag den inte alls som Per Carléns gamla polare förhoppningsvis gör det.
Så här berättar Bengan Boys-bjässen:
– Jag har många kompisar som minns exakt vad de gjorde den där dagen, var de befann sig när de följde finalen. Några var på väg till fjällen och stannade till i Malung när matchen avgjordes. Några kompisar gjorde sin repmånad och de har berättat att hela bataljonen, 1200 man, satt ute i skogen med fem radioapparater utställda. Det satt runt 200 man runt varje radio och lyssnade och skrek rakt ut i skogen när vi vann.
First we take Dmitrij Torgovanov, then we defend Revingehed.
Jag skulle vilja veta mer om den där stunden i tassemarkerna.
Vilken skog var det, tolkade de efter en lastbil, var det kallt, vad puttrade i fältkökets grytor, vad hette majoren?
Jag har aldrig ångrat att jag inte gjorde lumpen, men jag kan önska att jag åtminstone hade fått vara med på just den där repmånaden.
Sport är inte bara sport, sport kan vara minnen för livet, minnen som gjort livet värt att leva.
På fredag spelar Tingsryd borta mot Mora.
Jag har ingen krigsplacering, men telegrafera några koordinater så kommer jag.
/Menige Leifby
Sportbrevet skrivs av Sportbladets profiler och skickas ut en gång varje vecka via mejl. Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial. Det här är ett smakprov, för att inte missa nästa brev – signa upp dig HÄR!