En historisk kväll – men inte för TV 4
Leifby: Man kunde höra Robert Perlskog tänka handboll…sen kom målet
Det här var veckan då 1,7 miljoner svenskar fick ett nytt oförglömligt fotbollsminne.
Vi kommer alltid minnas var vi var, vem vi var med, vad vi sa och hur vi kramades.
TV4 distribuerade landskampen men det var inte de som stod för den största underhållningen.
Det var ZTV.
Av en slump slog jag på köksradion (ja, jag fyller 60 nästa höst) någon timme före avspark mellan Sverige–England.
Radiosporten sände direkt från nya nationalarenan och gjorde det briljant.
Lasse Granqvist, ”Dagge” Malmqvist, Susanna Andrén, Richard Henriksson och Ralf Edström (ber om ursäkt om jag missade någon, Roger Burman kanske?) snackade inte bara upp den nya arenan och den kommande matchen.
De stängde dessutom en hel Råsunda-epok.
Vi fick lyssna till Graham Taylor, engelsk förbundskapten under EM 1992, som inte hade glömt Tomas Brolins fantastiska mål.
Arnes ”Brolin-Dahlin-Brolin” ni vet.
Det spelades upp gamla referat, Johan Mjällby pratade om kvalmatchen -98 och vi vaggades in i känslan av att det var något stort på gång.
En kväll för historieskrivning.
TV4 lyckades inte riktigt lika bra.
Anna Brolin gjorde en väldigt bra ”påa” (det heter så på tevespråk) när hon hälsade oss välkomna samtidigt som hon vandrade genom Friends Arenas katakomber och rakt ut till studion på innerplan.
Ljummen sändning
Det kändes mäktigt och det var en häftig inledning på en annars ljummen sändning.
Jens Fjellström tyckte att det här var större än Globen-invigningen men mycket mer än så blev det inte.
Varför fick vi inte se några Englandsklassiker?
Invigningen av Råsunda, Johnny ”Bråttoms” armbåge på Terry Butcher, Brolins mål, 98-klassikern och allt det där?
Jag vet inte hur många ”sista matchen på Råsunda”-matcher det har spelats den här hösten, men jag har fortfarande inte fått se ett vettigt tv-dokument över Sveriges mest kända idrottsarena.
Broadsword calling Jens Lind!
Do you read me?
Publiken gav inte tv-produktionen någon vidare skjuts.
Inramningen var spöklik, Svenska fotbollsförbundets idé om svindyra biljetter, ett par gula A4-papper och en gapig konferencier tog död på allt.
Jag såg Romderbyt på plats förra helgen och att inramningsmässigt jämföra de här båda matcherna är som att ställa Kurt Olssons damorkester bredvid Rolling Stones.
Det lät som att matchen spelades i en gigantisk gympasal, helt utan åskådare.
Man kunde höra Robert Perlskog tänka handboll.
När väl Målet kom levererade han ett suveränt referat.
Att på uppstuds referera ett sånt vansinnesmål är en konstart, det var Lasse Granqvist-klass rakt igenom.
En ”Perla”, om man så vill.
Kollegorna lyriska
Dagen efter pratade jag med flera kollegor som alla var lyriska över att ha varit på plats.
”Jag är så jävla glad att jag var där, det kommer jag alltid kunna säga”, sa en.
”Några gick hem vid 3–2 för att komma iväg smidigt, stackars jävlar”, sa en annan.
Vad jag sa?
”Gav fan i det, kände mig slutkörd, orkade inte gå dit”.
I stället för att testa pressläktaren på nya arenan stannade jag hemma med min gravida Lina.
Om jag grämde mig?
Inte ett dugg.
Det blev ett minne så gott som något, jag kommer aldrig att glömma var jag var, vem jag var med, vad vi sa och hur vi kramades.
Det kommer inte min sambo heller.
Även om en av hennes favoritspelare i landslaget är ”Patrik Isaksson”.
Det här är veckans JA!
Roy Hodgson har ett av fotbollsvärldens mest utsatta jobb och är samtidigt precis som vem som helst. Oerhört sympatisk och jag skulle kunna tänka mig att ta en öl, fira jul eller samåka med honom till jobbet varenda dag tills jag går i pension. Inför matchen vaggade han in för en intervju och trots att det har gått ganska många år sedan han levde och verkade i Sverige klämde han intervjun på svenska. Han förklarade att det var ”ganska ruuuligt” att England fick vara med på invigningen. 08.30 på måndag, Roy?
…och NEJ!
När vi suktade efter en intressant kommenterar, ett kul säg, en bra förklaring till och kring Zlatans mål fipplade Erik Hamrén och Patrick Ekwall bort det hela med ett sandlådebråk. Hamrén, allt som oftast spänd som en fiolsträng, överreagerade och övertolkade. Han har använt ordet ”respekt” 7 682 gånger sedan han tog över som förbundskapten. Ett angeläget ord som han är på väg att krama vikten ur. Samtidigt borde Ekwall ställt en bättre fråga, han vet att varenda fotbollstränare alltid lyfter fram sitt lag. Så fungerar det överallt, hela tiden. Förutom i tv-laget?
Till sist...
I helgen ser jag derbyt i Andalusien mellan Sevilla–Betis. Hur säger maan ”det är det som susen gör” på spanska?