Bengtsson fick sin sköna kram efter härliga EM-guldet
Publicerad 2011-09-19
Mamma Elsa satt på läktaren och grät
Madrid. Mästarens känslosamma kramkalas. Mamma Elsa satt på läktaren och grät.
Rolf-Göran Bengtsson fick vänta med att ge stora, varma kramen.
Som bäst i Europa, med guldet glimmande om halsen.
– Jag är verkligen glad att hon var här, sade mästaren.
Elsa, 80, fick skåla i vitt vin med väninnorna i väntan på sonen. För det här, på Club de Campo i Madrid, när solen långsamt började gå ned över söndagen den 18 september, var något helt nytt. Nytt och underbart.
En svensk europamästare i hoppning. Den förste genom tiderna. Bland alla dessa tyskar, holländare, fransoser... stjärnor uppbackade genom åren via förmögenheter som 49-åringen från Hardeberga utanför Lund aldrig kommer ens i närheten av.
Hur högt, snabbt och säkert han än hoppar.
– Jag kan knappt tro att det är sant, att det räckte hela vägen. Jag får tacka herrarna här bredvid, sade Bengtsson och nickade åt silvermedaljören, tysken Carsten-Otto Nagel och britten Nick Skelton, han som åker hem med ett brons.
Guld på sista hindret
In i den sista finalomgången hade Bengtsson just Nagel, Skelton och holländaren Gerco Schröder att passera.
För att få medalj.
Guldet? Det fanns inte ens i fantasin.
En lugn och stadig ritt på La Ninja, han rev inget hinder, men fick ett tidsfel, visade sig var det perfekta taktiken.
I det läget vågade "Roffe" inte titta.
– Jag skrittade runt ett tag och så tänkte jag att jag hastar inte tillbaka utan stannar hos min häst. Jag kunde ju ändå inte göra något åt det hela, men trots allt försökte jag lyssna på publiken med ena örat. Så kom första beskedet att Nick rivit ett hinder.
Där var bronset klart.
– Redan där var det en lättnad, att jag gjort det här för någonting. Klart man hoppades att det skulle räcka längre, men med de hästarna och de ryttarna räknade jag inte med att det skulle räcka hela vägen fram till guld.
Det gjorde det.
Nagel rev.
Silvret klart.
Och så ställdes allt på sin spets. Schröder hade råd med en rivning och ändå ta guldet. Han fick två, det andra på allra sista hindret – och fick inte ens medalj.
”Kunde inte förstå”
– Jag kunde inte förstå vad som hände. Plötsligt rusade alla fram och gratulerade mig. Det är en fantastisk känsla.
Mamma fick sin kram
Till slut fick han syn på mamma Elsa.
Hur kändes det att krama henne?
– Hon var inte med i Hongkong (Bengtsson tog silver där i OS 2008), men annars har hon varit med där jag tagit medalj.
Men inget slår Madrid.
Bengtsson med värme i rösten:
– Hon är 80 år och kan inte resa ut så mycket längre. Hon är en stor supporter. Vi diskuterade om hon skulle komma och till slut bestämde vi att hon skulle åka. Att hon får vara med om ett sånt här ögonblick, man vet ju inte hur länge det varar i den åldern.
– Hon brukar vara min turmaskot.
Din lagkamrater hyllar dig för att du är en mycket omtyckt lagkamrat som alltid kommer med hjälp och goda råd...
– Vi är inte bättre än våra bästa hästar. Vi måste ta hand om dem så bra som möjligt och göra det bästa av dem. Ha en förnuftig plan och ett upplägg som passar. Sedan ska man ha den där lilla biten med lagom tur.
Tur? Det sägs att det förtjänas.
– Om det är någon som är värd det här så är det Rolf-Göran. Han har kämpat hårt i många år och aldrig fått något gratis. Det gör honom extra förtjänt av det här guldet. Jag har stor respekt för honom både som ryttare och mästare, sade Henrik von Eckermann, något så ovanligt som en EM-femma som inte blev bäste svensk.
Men han var rätt glad ändå.