Därför tackade jag nej till lidande & volangskjortor
KARLSTAD-STOCKHOLM. Tittade ni på Let’s Dance i år?
Jag gjorde det – med pervers förtjusning.
Orsaken tror jag var att jag tackade nej till att vara med.
Det var i höstas när jag var på semester i Beaulieu-sur-Mer på Franska rivieran som jag fick ett mejl från ett produktionsbolag.
Det var ett mycket trevligt mejl:
”Hej Lasse!
Jag jobbar nu med TV-programmet Lets Dance och vill ställa frågan om du skulle kunna ha ett intresse av att vara med?
Jag vill gärna berätta mer för dig om du finner detta roligt!”
Jag svarade:
”Hoppsan! Det var ju också en fråga... Huvva! Jag är tillräckligt omskakad för att i alla fall vilja höra hur du tänker...”
Kvinnan svarade:
”Höra hur jag tänker? Jag tycker att saken är självskriven. Du är en man i dina bästa år, med bra figur och nyfikenhet på livet. Många kvinnor finner dig charmig och många män gillar din humor. Dessutom tror jag att vi kan få på dig en liten volangskjorta vid tillfälle med tanke på din passion för pelargoner. Ja så tänker jag.”
Trevligt, eller hur?
Skräckblandad förtjusning
Jag hade en fantastisk natt. Lite som den Håkan Juholt berättade att han
hade haft efter att fått frågan om han ville ha partiledarjobbet.
Det här kändes som det här var på samma nivå.
Jag grubblade, kände mig smickrad, blev förtjust över alla vansinnigt trevliga dansare man skulle få träffa och ta på, kände en massa ångest över att ligga sömnlös inför första programmet och veta att man skulle se ut som orörlig pansarsparris i volangskjorta.
Som en bisarrare version av Peppe Eng eller Lasse Brandeby.
Som en fjollig version av Carl-Jan. Som en stel Patrick Ekwall eller en övertänd Marcus Birro.
Men mest kände jag förtjusning. Främst på grund av tanken på att återigen få ingå i det maskineri som en direktsänd helgunderhållning på tv är.
Det är ju trots allt några år sen jag gjorde mina sju säsonger i Sikta mot stjärnorna. D-e-t var kul, hela tiden.
Let’s Dance – hans livs misstag
Jag grubblade, men tvingades tacka nej till Let’s Dance. Skid-VM i Oslo inföll samtidigt och eftersom jag räknade med att gå långt i danstävlingen kunde jag inte sköta båda jobben samtidigt. Petter Northug kräver sin närvaro.
Det var nästan lika skönt att tacka nej som att få frågan. Alla människor jag rådfrågade fick någon märklig lyster – eller märkligt lystet – i blicken. Jag kunde konstatera att alla njöt av tanken på att se mig lalla i danstrikåer i tv.
Jag frågade en av de jag nämnde här ovan om råd. Han sa att Let’s Dance var hans livs misstag.
Så pass, tänkte jag.
Jag svarade nej, men jag såg verkligen fram emot att se programmet. Och maken till ångestfylld njutning har jag aldrig varit med. Jag vet inte om ni minns de första programmen när flera av de tävlande – särskilt kvinnor som bland andra Jessica Andersson – hatade varje sekund. Det kunde man verkligen se.
Orsaken var sannolikt att de var så sanslöst dåliga.
Björn Ranelid, Hannah Graaf, Denise Rudberg, Alexandra Pascalidou, Anders Bagge, Tina Thörner och Helena Lundbäck var verkligen så dåliga så att man kunde se att de led öppet.
De hatade varje sekund av det – särskilt i början.
Hemma satt jag och njöt i fulla drag för att jag slapp.
Final i fredags. Nu fanns inget lidande hos de tävlande längre. Frank var snygg som vanligt – även om hans kropp ser lite konstig ut – och Jessica Andersson var förtjusande som alltid.
Vann rätt par?
Vem bryr sig. Det viktiga var att jag slapp.
Vill ni veta hur mitt liv som svårflirtad tv-lallare sett ut så kan jag berätta att jag också tvingades tacka nej till Fångarna på fortet på grund av fotbolls-VM, kändisversionen av Halv åtta hos mig på grund av elitserien och den kommande underhållningen ”Herr & Fru” på TV 4 med Agneta Sjödin på grund av fru.
Så kan det gå.
Så att ni vet vilka godbitar ni missar.
”Jenny Calling”, däremot, tackar jag alltid ja till. Vem vill inte tafsa på Emil Kåberg och prata sex med Dick Axelsson.
Vill bara påminna om mitt allsvenska tips från tidigare i år:
1. Elfsborg 2. Syrianska 3. Göteborg 4. Örebro 5. Helsingborg 6. Malmö 7. Djurgården 8. Norrköping 9. Kalmar 10. AIK 11. Mjällby 12. Gefle 13. Halmstad 14. Trelleborg 15. Gais 16. Häcken.
Det där med Häcken känns inte klockrent. Och visst borde jag haft Örebro högre...
För övrigt måste allsvenska rivstarten Halmstad – Kalmar FF på lördag vara den sexigaste nånsin.
Bra jobbat där, allsvenskans PR-nissar...