Anrell: Ett underbart derby – fulhockey när den är som bäst
Hockeykväll framför tv:n:
Ett underbart derby i Globen med fulhockey när den är som bäst.
Ett fantastiskt toppmöte i Skellefteå med finhockey mellan Sveriges två bästa lag.
Derbyt såg ut ungefär som man trodde att det skulle göra.
Fult, skitigt och elakt. På isen.
På läktarna rena Bamseklubben.
Det var ett konstant ställningskrig över hela isen i 65 minuter utan något större inslag av vare sig skönspel, teknik eller finess.
I första perioden såg det rätt trist ut – i andra och tredje utvecklades kriget till en riktigt underhållande match eftersom hockey som betyder något för spelare och fans inte ens behöver vara bra för att vara fantastisk.
Det var som en slutspelsmatch.
På samma sätt som snart sagt varenda match i elitserien just nu är som en slutspelsmatch.
Timrås holmgång med Linköping i måndags var en antydan.
AIK:s sätt att trycka tillbaka Djurgården fysiskt under långa delar av matchen i går var en annan.
Svårt för topplagen
Det betyder att vi kommer att få ett mycket intressant slutspel med en massa lag i botten som kommer att vara inne i slutspelstänket sedan flera omgångar tillbaka. Jag har sett sånt förr – det kan bli riktigt svårt för topplagen att hantera.
Det är bra.
Alla vi som trott att årets slutspel kan bli det mest ovissa någonsin har fortfarande all anledning att hålla fast vid den linjen.
•••
Fredligt i Globen i går, alltså.
Jag tror att det var TV3:s program ”Efterlyst” i förra veckan som slutgiltigt sänkte huliganernas lust att slåss inne i Globen.
Då – om inte tidigare – gick det upp även för de sista entusiasterna att det är en tydlig risk att slåss inne i en arena med massor av kameror och lampor och vakter.
”Efterlyst” visade skarpa bilder på de som slogs – och de fick fram namn på de skyldiga som kunde gripas.
Jag hoppas att huliganerna lärt sig nu att man inte slåss bland vanliga åskådare. Sånt kan de ägna sig på bakgårdar, p-platser eller i Arboga.
•••
Fördelen med att inte vara på plats i Globen utan att se derbyt på tv var att man samtidigt kunde se riktig topphockey.
Det var klasskillnad. Fulhockey mot finhockey.
Killar som kunde mot killar som ville.
Det var riktigt hockey - inte bara en massa spelare vars klubbor fastnade i varandra vid blå linje.
Skellefteå kan mäta sig med HV
Att HV 71 kan vet vi sen länge, men Skellefteå visade i går att de faktiskt kan mäta sig på allvar nu med svenska mästarna. I alla fall när HV saknar Johan Davidsson.
Lagen har mötts två raka matcher och frågan är om inte Skellefteå varit bäst i båda matcherna - även om de bara vann den i går.
Okej, att David Rundblad gör en del misstag, men hans pass till Mikko Lehtonens 1-0-mål var världsklass, precis som avslutet vid 4–1. Hans samarbete med just Lehtonen och Joakim Lindström i powerplay är ett vapen som är minst lika bra som Johan Davidssons femma brukade ha i HV 71 när den var som bäst.
Jag tycker att Skellefteå har ett litet övertag inför slutspelet – där det mesta talar för att de båda lagen kommer att mötas i SM-final.
Det man kan undra över är hur Skellefteå ska klara det fysiska spelet som blir viktigare i slutspelet.
Vem ska skydda stjärnorna?
Varken Mikko Lehtonen eller Joakim Lindström är ju kända för att vara bra under fysiskt tryck. Hur många spelare har de som kan skydda stjärnorna när det blir allvar?
Okej, att Skellefteå har storvuxne Johan Alm som var överraskande bra i går, ännu en 19-årig toppback på ingång från de egna leden. Han är en av de 15 (!) juniorer som fått chansen i Skellefteå den här säsongen. Skellefteå har också den genuint elake Ville Koistinen som kommer att få en nyckelroll.
Men i övrigt undrar jag om inte Skellefteå är lite, lite för snälla.
Och då menar jag inte att man ska vara elak genom att sticka upp klubban under visiret som Joakim Lindström gjorde i går på Jusso Hietanen. Det är att vara elak på fel sätt.