En man med visioner
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-10
Dan Glimne skriver dagbok från WSOP varje dag bara på sportbladet.se – läs hans sjätte rapport från Las Vegas
LAS VEGAS
Söndag 8 juli
Det är när natten faller som Det Riktiga Las Vegas lever upp och träder fram.
När jag vaknar på sena förmiddagen – det är bara att inse att normala dygnsrytmer inte gäller här – och trycker på knappen som drar undan draperierna, ser jag genom panoramafönstret från 38:e våningen ut över staden i strålande solsken.
Jag ser över trafiken längs ett antal större gator inklusive The Strip, över (faktiskt) några hyreshus och längre bort kilometervis med villaförstäder, samt förstås över de arkitektoniska sanslösa skapelser som utgör kasinona, stadens själva raison d'être.
I dagsljuset är de flesta faktiskt riktigt estetiska. De reser sig upp mot den urtvättat blekblå molnfria ökenhimlen, tornar upp över de omgivande palmkantade boulevarderna och shoppingladorna med en slags majestätisk självsäkerhet. Till och med domkyrkan i Uppsala med sina torn på 115 meter hade sett blygsam ut här. Glasfasaden på The Mirage skimrar i guld och reflekterar Treasure Islands mer sobra silhuett i tegelrött och vitt.
Och på ett dynamiskt sätt omskapar sig Las Vegas ständigt: från mitt panoramafönster ser jag fyra nya kasino-och-hotellkomplex under uppförande, med byggkranar ovanpå. Två av dem kommer att bli på minst 50 våningar, kan jag se.
Men det är som sagt när natten faller som Det Riktiga Las Vegas lever upp och träder fram. Längs The Strip och bort mot downtown framträder då en sagostad, i skimrande neon och med ett jättelikt strålkastarbelyst lejon, en exploderande vulkan, ett Eiffeltorn och en kopia av kampanilen i Venedig, med pyramider, sjörövarskepp och solsystemets starkaste strålkastarbatteri som kastar upp en pelare av ljus som är synlig hela vägen från Los Angeles, 400 kilometer bort. Har man en gång bevittnat det, minns man det för livet. Ingen Marco Polo, Christofer Columbus, Ibn Battuta, Hernán Cortéz eller Vasco da Gama kan någonsin ha mötts av en liknande syn.
Och det är inte dåligt marscherat av en stad vars befolkning enligt officiell statistik, sådan den nu var på den tiden, uppgick till trettio (!) personer i början av år 1904...
Jag har biljett till eftermiddagsföreställningen av showen Mystère, inne på Treasure Island, och beslutar mig för lite sightseeing till fots trots solgasset, för att samla på mig informationsblad från de olika pokerrummen. Nästan alla kasinon här har numera ett pokerrum, i svallvågorna efter explosionen med Internet och TV-turneringar: en del bara blygsamma 5–6 bord som inne på O'Shea, medan andra som The Venetian kan ha uppemot 40 bord. ”Strip poker” har numera blivit ett lätt skämtsamt begrepp för att just prova på spelen i de olika pokerrummen längs stadens huvudstråk.
På vägen hör jag också som alltid lösryckta stycken konversation. Dagens mest fascinerande yttras av en ung kille i sällskap med en tjej: precis som de går förbi mig i vimlet utanför Bally's hinner jag uppfatta hur han säger ”... så min farsa söp till det ihop med min morsas livvakter, och då...” till henne innan resten försvinner i sorlet. Ibland blir man faktiskt nyfiken.
Jag hinner också reflektera över hur Las Vegas är en legendernas stad. På kasinot Binion's Horseshoe talar man fortfarande om den man som kom in en kväll med två resväskor i händerna, en full och en tom. Ur den fulla resväskan tog han fram 770 000 dollar som han satsade på ett enda tärningskast i craps, vann, stuvade ned pengarna i bägge resväskorna och försvann igen.
År 1995 vann den australiske finansmagnaten Kerry Packer motsvarande nästan 150 miljoner kronor på en enda kväll på blackjack inne på kasinot MGM Grand, när de för en gångs skull gått med på att ”lyfta av taket” och låta honom spela för fantasisummor som insatser. Och Packer, numera avliden, står fortfarande för tidernas drickshistoria här i staden: han satt en kväll på restaurang med några andra miljardärer, och lade märke till att den servitris som passade upp dem visserligen gjorde sitt jobb bra men samtidigt verkade dämpad och nedstämd. Till slut kallade Packer på henne och frågade vänligt vad som stod på.
Då talade servitrisen om att hennes man nyligen blivit svårt sjuk och inte kunde arbeta, varför de hade svårt att klara amorteringarna på huset och inte riktigt visste vad de skulle ta sig till. Packer rördes av hennes situation, tog fram häftet, frågade henne hur mycket de totalt var skyldiga banken i lån på huset, skrev dit summan och gav henne checken som dricks. Man kan bara föreställa sig hur konversationen avlöpte när servitrisen så småningom avslutade sitt skift och kom hem till sin man igen.
Och på bara ett år, 1993–94, lyckades Archie Karas, som var en grekisk invandrare som kom till Las Vegas med bara 50 dollar på fickan, förvandla dem till över 20 miljoner dollar på poker och craps - bara för att sedan förlora alltihop igen på några månader. Las Vegas vårdar därför ömt sin image som en plats där drömmar kan bli verklighet, och det osannolika inträffar varje kväll. ”One Pull Can Change Your Life!” som det ibland står på skyltarna ovanför någon av de enarmade banditer som kan betala ut superjackpotter på 100 miljoner kronor eller mera.
Eller så beskrivs Las Vegas-andan, åtminstone i pokersammanhang, bäst av Daniel Negreanus klassiska formulering: ”Losing a million dollars is just a bad day at the office.”
Mystère visar sig vara en magnifik show, en blandning av komik och cirkusartisteri, perfekt koreograferad och ljussatt, och med understundom svindlande skön musik som för tankarna till operakörer. Trapetsnumret med bungeelinor tar andan ur mig: det är häpnadsväckande visuellt. Lätt omtumlad lämnar jag lokalen och anmäler mig till kvällens turnering på Treasure Island, en liten affär med start klockan 19, blygsamma 60 dollar i inköp och bara 26 deltagare.
En mager och skäggig man, med utseende likt en grånad och övervintrad hippie, får en drömstart där han sitter på stol 4. Redan i första given, med brädan spK–sp9–ru5–spQ–kl10 får en spelare med spA–sp8 lämna bordet trots sin toppflush, när hippien lägger upp spJ–sp10 för en straight flush. Och ett halvt dussin givar senare får ännu en medspelare ta farväl av sällskapet, trots en kåk, när hippien kan visa upp fyra nior. ”If you have the cards, shit will do for brains”, som Lanny White har formulerat det.
Många höjer på det sätt som är typiskt amerikanskt: de säger ”Raise” och så skjuter de fram marker som motsvarar synen, innan de funderar en stund, sorterar upp en stapel, sorterar om den på nytt en gång eller två medan de sneglar på motspelaren och försöker läsa hans eller hennes reaktion, innan de till sist bestämmer sig och kör fram en kompletterande bunt marker. Och det ligger något ännu mera skrämmande i en annan typ av höjning man ibland kan se: när spelaren ifråga inte ens tittar ned på sina staplar, utan stirrar sin motspelare stint i ögonen och blixtsnabbt med fingrarna tar en bunt marker, utan att ens bevärdiga sig med att räkna dem, och fyrar in dem i potten utan ett ord. Den självsäkerheten får man överväga ett extra varv om man vill gå upp emot.
Och jag kommer att tänka på en ”incident” som inträffade igår vid mitt bord under turneringen på Caesar's Palace, och som jag glömde få med i min krönika då: när floppen 10–5–7 landat på bordet åker all keramik från tre spelare in i potten, bet–raise–reraise–all–in-call–call... och det visar sig att alla floppade var sin triss samtidigt!! Det är något jag aldrig tidigare varit med om vid något pokerbord, någonstans. Hade det hänt på nätet hade man givetvis skrikit RIGGAT! på pokerforumen, men spelmatematiken fungerar faktiskt så här ibland. Naturligtvis vinner tiorna, och en spelare får lämna bordet medan den tredje är allvarligt vingklippt. Men det var igår på Caesar's, som sagt.
Jag får genomsnittliga kort och ligger vid första breaken någonstans i mitten. Medan jag sträcker på benen kommer Lina Olofsson in i pokerrummet, dock utan sin sedvanliga kamera för att skildra poker världen över, och köper in sig i cashgamet 1–3$ no-limit för att grinda lite. Hon berättar att Dilba faktiskt häromkvällen vann den lilla kvällsturnering som jag just nu sitter med i.
Två nivåer senare, när turren kommit igång igen och mörkarna blivit riktigt höga i relation till markerstaplarna, blir jag utslagen. En dansk spelare till höger om mig höjer, jag tittar ned på 7–7 och misstänker att han sannolikt har två höga kort eller ett lägre par än mitt, och ställer in keramiken. Övriga lägger sig, och han funderar några sekunder men synar mig sedan: K–Q off, en slantsingling. Nå, sådana måste man ta för att kunna hamna in the money i sådana här småturrar med brant struktur.
Krona eller klave? Det blir klave, när en dam dyker upp på fjärde gatan. Jag rycker på axlarna, tackar för mig och tar en taxi bort till The Rio.
Inne i mediarummet går jag igenom resultatlistorna för gårdagen, då jag själv slogs ut. Av de 1545 startande då överlevde 589, varav – om jag räknar rätt – 26 svenskar. Jag konstaterar inte utan viss ogentlemannamässig skadeglädje att Joe Sebok, som plockade ut mig igår, ligger sexa från slutet med bara 8500 i marker.
Den som ligger bäst till av svenskarna bland överlevarna från dag 1B är Sven J. med 161 100 i marker, och som enligt papperen uppgivit sin hemadress som Beijing i Kina. Hmm, jag hade för mig att han bor i Göteborg? Bland övriga svenskar hittar jag Carl Henriksson med 139 500, Bosse ”Legato” Sehlstedt med 72 800, Gunnar Råbe med 54600, Hans Eskilsson med 49 500, Michaela Johansson med 36 000, Karin Lundgren med 30 900, Tomas Brolin med 29 100 och Annika Lundbäck med 23 400.
Toppar listan från dag 1B gör norrmannen Dag Martin Mikkelsen, med enorma 236 000. Hur i helsefyr kan man förränta sitt kapital så in i hum-hum på bara tolv timmars spel? Andra men mera blygsamma överlevare är Berry Johnston, Donnachea O'Dea – jag har fortfarande inte glömt hur vi en gång 1995 åt frukost ihop på Binion's och han slängde tre 25-dollarsmarker på bordet som dricks åt servitrisen – Bruno Fitoussi, Tony G, Joe Hachem med 35 300, och Paul Wasicka och Rhett Butler som bägge var på finalbordet förra året.
Jag går en sväng inne i konferensrummet. Där är fullpackat denna kväll, och jag menar fullpackat, av mediafolk, åskådare som köat i timtal för att få komma in, och inte minst vid borden. Tre fjärdedelar av dagens startfält är kvar: så fort ett bord i VM bryts upp, fylls det genast av cashgamespelare. Förutom kontantmarker har de i åtskilliga fall, som seden är här i USA, hundradollarsedlar framför sig på bordet: den enda tillåtna valören om man vill fylla på sin stapel och samtidigt kunna satsa i potterna.
På bord 94 hittar jag Peter Eichhardt. Han har varit hela vägen nere i 3 800, men nu genom skicklighet och aldrig-ge-upp-anda kämpat sig tillbaka upp till 22 000. En liten bit därifrån, på bord 66, sitter Ishak Noyan i stenhårt sällskap med två tidigare världsmästare: Chris ”Jesus” Ferguson mittemot, och Robert Varkonyi till vänster om sig. Ishak reser sig upp och kommer över till mig, och vi skakar hand medan jag önskar honom lycka till.
Som alltid är det lätt att se var pokerns superstjärnor sitter: det är där som TV-teamen flockas och följer dramat, runt till exempel tyskan Katja Thater på bord 50, costaricanen Humberto Brenes på bord 27, och inte minst vid de två featureborden. På det ”mindre” av dem sitter bland andra legenden T.J. Cloutier, och vid huvudfeaturebordet Chris Moneymaker.
Utanför, i kön av folk som väntar på sin tur att få komma in som åskådare, träffar jag på Tiina Korpela från Casino Cosmopol. Hon är här för att lite mer inofficiellt ta en titt på organisationen runt VM, och vi utbyter åsikter om sådant som lämnar en del övrigt att önska. Det är långt kvar till exempelvis den smidighet och punktlighet som präglade EPT-finalen i Monte Carlo.
Jag tar mig via kasinot Flamingo på hemvägen, för en liten ritual: jag vill besöka monumentet över gangstern Benjamin ”Bugsy” Siegel, som med rätt eller orätt brukar framhållas som det moderna Las Vegas grundare.
Det var 1931 som man legaliserade gambling i delstaten Nevada, men det var en charmlös gambling som uppstod. Dåtidens Las Vegas och några andra orter erbjöd huvudsakligen bara så kallade sawdust joints, salooner där ölen kostade femton cent kruset och man i hörnen tillhandahöll tärnings- och kortspel med flottig utrustning på hopfällbara vingliga bord.
Men så kom Bugsy Siegel, gangstern som i grunden skulle förändra den dåvarande byhålan Las Vegas. Han hade råkat åka igenom här några gånger i slutet av 1930-talet, och insåg platsens potential.
Bugsy var kort sagt en man med visioner. Uppbackad av sex miljoner dollar i maffiapengar lät han uppföra lyxhotellet Flamingo vid Highway 91, då utanför stadsgränsen. När det slog upp sina dörrar, på annandag jul 1946, var det revolutionerande. Stället erbjöd inte bara gambling i en elegant miljö utan hade också ett showroom, swimmingpool, tennisbanor, luftkonditionering, ridstall och ett vattenfall i lobbyn. Flamingo uppkallades för övrigt efter smeknamnet på den rödhåriga Virginia Hill, Bugsys dåvarande ”flickvän” och tidigare sängkamrat med åtskilliga av Chicagomaffians toppar.
Det storstilade projektet blev dock inledningsvis ett ekonomiskt fiasko, inte minst för att Bugsy själv skummade av åtskilligt av omsättningen för vidarebefordran till sina utländska bankkonton. Maffian lät avrätta Bugsy för den försyndelsen, den 20 juni 1947 i Beverly Hills i Los Angeles. Ironiskt nog skapade mordet en enorm publicitet för Flamingo, som då redan öppnat på nytt under ledning av ”kollegan” Meyer Lansky vilken på 1930-talet varit med om att grunda det fruktade Murder Incorporated.
Bugsys koncept skulle emellertid i grunden visa sig vara ett lyckokast. Dåtidens jetsetare flockades till Flamingo, som började generera pengar. Runtom i USA fick maffiakretsar upp ögonen för Las Vegas inte bara som vinstmaskin, utan också som redskap för att kunna tvätta pengar från andra aktiviteter som prostitution och droghandel. Thunderbird öppnades 1948, Desert Inn 1950, Sahara och The Sands 1952, och gradvis förvandlades Highway 91 till nu legendariska The Strip. Det går inte att komma ifrån att Las Vegas' historia ända in på 1980-talet var intimt förknippad med den organiserade brottsligheten, även om resoluta insatser från främst FBI och amerikanska skatteverket IRS, och inte minst de betydligt större ekonomiska musklerna hos ”big business”, helt ändrat bilden idag.
Det gamla Flamingo är sedan länge rivet, och ersatt av ett modernare hotellkomplex. Man gör ingen officiell turistreklam för monumentet över Bugsy, och som består av en belyst mässingsplatta med text och porträtt, diskret placerat mellan några träd. Inga storstilade skyltar pekar ut vägen; istället är det med en blandning av skam och respekt som man hanterar minnet över honom. Å ena sidan var han en hänsynslös gangster och våldsverkare; men å andra sidan hade Las Vegas inte idag varit vad det är, utan honom. Det är faktiskt värt att ta en titt på det, om du har vägarna förbi.