Laul: Och så var de bara tre kvar
ÖREBRO. En av årets mest händelserika matcher kan sammanfattas med en mening om vi nu håller oss till guldstriden:
Och så var de bara tre…
Örebro-Elfsborg var en match som i allra högsta grad berörde både topp- och bottenstriden, och även om den här krönikan ska handla om just det, känner jag att jag behöver börja i en annan ände:
Det var ingen rolig läsning i mejlkorgen dagen efter skandalscenerna på Gamla Ullevi där en brinnande bengal kastades från Hammarby-klacken rakt in bland IFK Göteborgs supportrar. En bengal som sedan kastades tillbaka dit den kom ifrån. Vansinneshandlingar som kunde orsakat allvarliga personskador, och i mejlen berättade förbannade och uppgivna föräldrar om skräckslagna barn som aldrig mer ville besöka Gamla Ullevi.
Det är så sorgligt, så bedrövligt, och i min matchkrönika efterlyste jag att fotbollens berörda parter måste sätta ner foten. Efter att ha läst på IFK Göteborgs och Hammarbys hemsidor, intervjun med SvFF-ordföranden Karl-Erik Nilsson samt intresseorganisationen Svensk elitfotbolls öppna brev finns inte så mycket att klaga på vad gäller den biten. Nu handlar det om att de rättsvårdande myndigheterna ska göra sitt arbete, fotbollsjuridiken får titta på andra delar av ansvarsfrågan utifrån vad som står i regelverket samt att fansföreningarna intensifierar attitydarbetet.
Länge varit tveksam till Elfsborg
Att komma till Behrn Arena där fotbollen fick stå i centrum var befriande. Det är ju så majoriteten av alla som följer allsvenskan vill ha det.
Där bjöds dessutom på ett offensivt målkalas som applåderades hela vägen i mål av de drygt 7000 åskådarna, bortaklacken undantagna sett till hur det hela slutade förstås.
4-2 till Örebro var nu ingen given utgång.
Jag vet inte om det var min småsyrliga krönika från i lördags som hade gett Elfsborg extra tändvätska men de satte full fart direkt. Inte mig emot, som objektiv betraktare ser jag gärna en så bred guldstrid som möjligt men jag har länge varit tveksam till att Elfsborg ska orka hela vägen.
Nu stormade Simon Hedlund fram till höger, Arber Zeneli sköt fart från vänster, det var crossbollar och inlägg och ett tag var det Elfsborg mot ÖSK:s målvakt Jacob Rinne, där keepern stod som segrare i de flesta situationer.
Annars var det tio gulsvarta spelare som gjorde allt i ett högre tempo och med mer kraft än de tio vitsvarta motståndarna: Passningsspel, presspel, duellspel. Det ledde till en halvtimmeslång mangling.
Två anledningar till guldmissen
Det som sedan hände…tja, allt går kanske inte att förklara i fotboll, ty spelet är alltför komplext men om jag försöker sammanfatta utvecklingen låter det så här:
För det första:
Elfsborg släpper in väldigt många enkla mål trots allsvenskans kanske bästa målvakt i Kevin Stuhr-Ellegaard (han får dock ta på sig ÖSK:s 2-0-mål i dag). Här har Boråslaget en större analys att göra för att ta nästa steg nu när SM-guldet glider de ur händerna.
För det andra:
ÖSK har kämpat i botten hela säsongen men laget är sedan en tid förstärkt av Martin Broberg och Astrit Ajdarevic. De har nu gjort tolv poäng för Örebro på några få matcher, och spelarna låg inom loppet av sju minuter bakom både 1-0 och 2-0 mot Elfsborg.
Det vittnar om fingertoppskänsla i värvningsarbetet.
Det första målet idag var ett av de mer tursamma och märkliga jag har sett på ett tag: Broberg klackade in bollen via stolpen efter en hård passning av Ajdarevic. Visst, Zlatan Ibrahimovic brukar göra sådant medvetet men Broberg? Snyggt var det i alla fall, och förmodligen världens längsta klackmål genom tiderna.
Elfsborg saknade nu inte idéer om hur de skulle skapa målchanser mot Örebro, och lät sig heller inte nedslås av 2-0-underläget. Långt inkast, skarv vid första stolpen och när mittbacken Anders Svensson dök på den bortre hängde inte ens Rinne med: Reduceringen kom lägligt precis inför halvtidsvilan.
Var Martin Brobergs match
2-1 på Behrn Arena, och det var definitivt match igen inför andra halvlek.
ÖSK-tränaren Alec Axén kände sig tvingad till en taktisk korrigering: Forwarden Pär Ericsson klev av, kontringsspelaren Daniel Gustavsson flyttades upp på topp, Marcus Pode kom in till vänster.
Förändringen fick stopp på Simon Hedlund som hade haft öppen gata under första halvlek men handlade absolut inte enbart om att krypa ner i några skyttegravar, tvärtom: ÖSK fortsatte att ta sig till avslutslägen när tillfället gavs vilket kan ske ganska ofta mot just Elfsborg när de flyttar upp allt de har.
Ajdarevic försökte både en och två gånger men det här var Martin Brobergs match: Om hans första mål kunde ses som turligt, det andra möjligen som ett självmål var det inget snack om det tredje. En våldsam högerprojektil från 25 meter i framåtlöpande position, och Stuhr Ellegaard hann inte ens slänga sig.
– Jag brukar skämta om att krysset är alltid ledigt men jag skulle ljuga om jag säger att vi har tränat på att Broberg ska skjuta upp den där. Men vi hade faktiskt pratat om att när just Elfsborg faller ner ska vi ta fler skott. Astrit sköt två skott precis innan målet, vi hade lagt till det som en liten extra ingrediens, sa tränare Axén på presskonferensen.
Vi fick se ytterligare två mål och en rad chanser men Brobergs tredje avgjorde matchen, ihop med Jacob Rinnes målvaktsspel under första halvlek och Alec Axéns coaching.
Sju lag i bottenstriden
Frågan som hängde i luften till hans kollega i Elfsborg, Magnus Haglund, ställde jag själv på presskonferensen:
Jag förstår att ni måste gå framåt när ni är i underläge men med så mycket folk? Och med sådana ytor bakom när Örebro ligger kvar med spelare där?
– Vi gav bort väldigt mycket boll där. Det var helt enkelt en frukt av ett sämre passningsspel i den perioden. Dessutom en väldig fart och fläkt från Örebros sida i kontringarna, sa Haglund.
Jag tror som sagt att Elfsborg har en större analys att göra här, och det arbetet har säkert redan börjat nu när det inte går att komma till någon annan slutsats än att SM-guldet ligger för många poäng bort.
Något Magnus Haglund inte riktigt håller med om:
– Jag koncentrerar mig på matchen på torsdag (mot IFK Göteborg). Det är ditt och andras jobb att skriva och spekulera, och det lär bli tillräckligt mycket av det ändå tror jag.
Vad gäller den analysen har jag inga synpunkter, låt mig därför spekulera i att guldstriden är nu en kamp mellan IFK Göteborg, IFK Norrköping och AIK – varken fler eller färre.
ÖSK:s tre poäng fick en motsatt effekt på bottenstriden: Där är nu inte mindre än sju lag direkt inblandade i striden om att undvika eller nå kvalstrecket, om man dit även räknar Halmstad och Åtvidaberg på nedflyttningsplats.
Så avslutar topplagen:
• IFK Norrköping
27/9: Gefle (b)
4/10: Häcken (h)
19/10: Elfsborg (b)
25/10: Halmstad (h)
31/10: Malmö (b)
• AIK
27/9: Hammarby (b)
4/10: Malmö (h)
18/10: Halmstad (b)
26/10: Göteborg (h)
31/10: Örebro (b)
• IFK Göteborg
28/9: Sundsvall (h)
4/10: Halmstad (h)
19/10: Djurgården (b)
26/10: AIK (b)
31/10: Kalmar (h)