”Det är Ducks nu”

Per Bjurman

Bjurman: Jag drar efter andan när jag kollar igenom Anaheims laguppställning

Det är dags nu.

Eller snarare: Det är Ducks nu!

Anaheim Ducks har alla vapen och ­verktyg och borde vara laget som får dricka skumpa ur Stanley Cup-bucklan när showen som startar i natt når sin kulmen framåt sommaren.

De glada dagarna – och nätterna – är till­baka.

För som sagt:

I natt har vi ”Opening Night” i NHL.

Säsongspremiär alltså.

Vad mig anbelangar finns inget större, roligare eller mer exalterande – allt inräknat, faktiskt – än den sprakande showen i världens bästa hockeyliga, så detta datum är en av de heliga höjdpunkterna under mitt kalenderår..

Följer gör åtta månader av sprakande underhållning, benhård kamp, hisnande dramatik och en uppvisning i såväl individuell som kollektiv briljans olik allt annat.

Sedan ska en ny Stanley Cup-mästare vaskas fram och jag tror jag har namnet på den mästaren.

Anaheim Ducks.

Två centrar i världsklass

De var ett i det närmaste fulländat lag ­redan ifjol och spelade fram till de sista två konferensfinalerna mot omöjliga Chicago, när någon form av mental frossa fortplantade sig genom de viktigast formationerna, slut­spelets mest mördande hockey.

Nu har ledningen armerat den imponerande arsenalen – som till exempel inkluderar något så lyxigt som två centrar av absolut världsklass; Ryan Getzlaf och namnen Kesler – med speed, främst i form av Hagelin, och tack vare en serie smarta och billiga free agent-signingar, ännu större djup i truppen.

Det är faktiskt så jag drar efter andan när jag ögnar igenom den tänkta laguppställningen.

Fast inget är förstås givet, jag sitter inte här och känner mig tvärsäker på att de fyra svenskarna i det sydkaliforniska solskenet – Jakob Silfverberg, Hampus Lindholm, ­Rickard Rakell och Carl Hagelin – får höja bucklan mot taket i Honda Center.

Dallas förefaller att explodera i år

Konkurrensen i dagens NHL är knivskarp och skillnaden i kvalitet och slagkraft mellan många av lagen så obetydlig att den knappt går att urskilja ens med mikroskop.

Bara i egna divisionen finns gott om hinder ankorna måste prestera på maximal nivå för att ta sig förbi.

En lokalkonkurrent – LA Kings – som ­vibrerar av revanschbegär blir till exempel inte lätt att tas med, inte heller ett Calgary som uppgraderat en redan mäktig backuppsättning med en superb yngling som Dougie Hamilton. Och vem vet vad ”nya” Edmonton, anfört av supertalangen Connor McDavid, kan uträtta?

Hoten är ännu fler i den andra västkonferensen, knallhårda Central, känns det som. Blackhawks har på grund av lönetaksbekymmer tvingats avyttra massor med trotjänare och därmed förlorat i både spets och bredd, men den skrämmande starka stommen är intakt och alla vet ju – de går aldrig att räkna bort.

Mäktiga St. Louis har däremot gått att räkna bort rätt frekvent, men måste rimligen få till det någon gång. Nashville ­visade överraskande hög klass redan ifjol och Dallas, förefaller redo att explodera i år.

Kessel med Crosby

I öst är det framförallt fjolårsfinalisten Tampa och Washington som fått favorittipsen på förhand. Och för all del, de ser ut att vara rustade för avgörande strider. Men jag har en känsla av att Pittsburgh kan bli året stora succé. Jag menar, målsprutan Phil Kessel ihop med Sidney Crosby...wow! Samtidigt finns en beslutsamhet hos Henrik Lundqvist och hans kompisar i New York Rangers så påtaglig att inte heller de kan räknas bort.

När allting till sist dras till sin spets tror jag dock att vi kommer att kunna säga så här:

Det är Ducks-formen som avgör....