Sverige, det är dags att vakna

Stefan Holm: Det var inte bättre på Björn Borgs tid

FRANKFURT

Thomas Johansson är tillbaka.

Efter segern i Stockholm Open måste 29-åringen få det erkännande han förtjänar.

Han är en av Sveriges största idrottsstjärnor - trots att nio miljoner landsmän förnekar det.

För första gången sedan 2000 vann en svensk Stockholm Open, och precis nu som då heter mästaren Thomas Johansson. Han spelade drömtennis i finalen, vilket är en förutsättning när Andre Agassi står på andra sidan av nätet. En sådan skalp (även om den inte existerar) ger eko i tennisvärlden, men tyvärr inte mycket mer än ett "Det var väl kul" i Sverige.

Det vilar en förbannelse över Thomas och de andra spelarna i hans generation.

Problemet är att de slog igenom efter Björn Borg, Mats Wilander och Stefan Edberg, som tillsammans vann 24 Grand Slam-titlar och efterlämnade ett arv som ingen kan föra vidare.

Thomas Enqvist gick till final i Australian Open 1999, året därpå spelade Magnus Norman om titeln i Öppna franska och 2002 vann just Thomas Johansson Sveriges första Grand Slam-turnering sedan Edbergs seger i US Open 1992.

Historien överskuggar

Förmodligen har ni glömt det, men det var alltså mannen som i går höjde pokalen mot Kungliga tennishallens tak som slog Marat Safin i finalen i Australian Open.

Stort? I världen, ohyggligt.

I Sverige, "Det var väl kul".

Johanssons seger i Melbourne jämförs med Mats Wilanders tre Grand Slam-titlar 1988. Normans och Enqvists finalförluster jämförs med Wilanders i Australian Open 1985, då segraren inte hette Kafelnikov eller Kuerten utan Edberg. Björkmans dubbeltitlar i Wimbledon jämförs med Björn Borgs fem år långa segertåg, 1976-80.

De slåss mot en obegriplig historia - och de gör det förbannat bra. Tre av tennisens Hall of Fame-medlemmar kommer alltid stå i vägen, men glöm inte att konkurrensen har eskalerat till diamantens hårdhet.

I dag kan en spelare som är 234:a på världsrankingen (Michael Ryderstedt) gå till semifinal i en mindre ATP-turnering (Stockholm Open) utan att jag blir överraskad. Det var en större sensation om Björn Borg under sin storhetstid i n t e gick till kvartsfinal i en turnering.

Svenska folket verkar dock blunda för utvecklingen och hålla fast vid det-var-bättre-förr-tänkandet.

När Thomas kom hem till Sverige efter segern i Melbourne tog vi en promenad över Sergels torg, mest för sakens skull. Det är ju där svenska idrottshjältar hyllas - men ingen brydde sig om Thomas Johansson. Folk kände inte ens igen honom.

Sådant är livet för alla svenska tennisspelare. De är stora, respekterade idrottsmän, men bara utanför rikets gränser.

För några år sedan sprang jag på Hristo Stoitjkov. Han var som vanligt uppslukad av sitt stora ego, men hade till slut hittat en svensk fotbollsspelande profil.

- Thomas Enqvist?

Bilden blev ännu tydligare när jag var i Yokohama för att titta på arenan där 2002 års VM-final spelades. Guiden var trevlig och pratglad, fast när jag frågade om Patrik Andersson, Fredrik Ljungberg och Henrik Larsson blev hon tyst. Ursäktande förklarade hon att det var främmande namn, men hon hade full koll på Borg, Wilander, Edberg, Johansson, Enqvist och allt vad de heter.

Inte ens profet i hemmaarenan

Tennis är, internationellt sett, en stor sport med genomslagskraft. Jag vet inte hur många människor som ägnar sig åt höjdhopp, utförsåkning, tresteg, sjukamp eller skidskytte, men jag vet att ATP:s seedningsgrundande ranking omfattar 1 350 namn.

Ett av dem fick stående ovationer inför finalen i går, och det var inte Thomas Johansson trots att han tillhör KLTK och har Kungliga tennishallen som bas i Sverige.

Han är en av våra största idrottsstjärnor - men inte ens profet i sin egen hemmahall.

Därför ringde matchbollen som en underbar väckarklocka.

Sverige, det är dags att vakna nu.

Stefan Holm