Blev en vinnare – även i nya sporten

Johan Håkansson

ABODOBA. I många år var de största tennisarenorna i världen hennes arbetsplats.

Nu hittar Aftonbladet henne i en industrilokal i den lilla portugisiska staden Aboboda några mil utanför Lissabon.

Kontrasten är enorm - men en sak är sig lik.

Sofia Arvidsson i rollen som vinnare.

I januari i år tog Sofia Arvidsson ett tufft beslut. Ett beslut som alla elitidrottare en dag måste fatta, med allt vad det innebär.

Att lägga av.

16 år på proffsotouren var över. Ett liv som varit så roligt, som tog henne till 29:e plats på världsrankingen - men som mot slutet blev allt mer slitsamt.

För många elitidrottare innebär det en stor tomhet. Nästan en sorg.

– Jag levde min dröm, men sista året hade jag ingen vilja eller energi kvar. Jag var tvungen att sluta. Samtidigt undrar man ju vad man ska göra nu. Sverige borde bli bättre på att fånga upp sina elitidrottare när de slutar, säger Sofia Arvidsson.

Hon funderar allvarligt innan hon säger:

– Det känns som att man inte hör hemma i den vanliga världen.

Hittat glädje igen

I vakumet efter rampljus, 240 resdagar om året, Wimbledon och US Open och en ständig nervpåfrestning har Sofia Arvidsson hittat en ny glädje.

Det var hennes gamla tenniskompis Mari Andersson som lockade henne att prova den nya popsporten padel. Det började som en ren lek. Sedan lovade hon att göra en enda tävling. Men det blev några till och nu spelar Sofia Arvidsson VM i Portugal.

– Jag älskar att tävla och jag hatar att förlora, säger hon.

Att Sveriges padellandslag lyckades få Sofia Arvidsson att göra en satsning har blivit en succé. För varje vecka som går lär hon sig spelet bättre och förbundskaptenen Mikael Bjelkedal ser ett blivande affischnamn för sporten.

– Frågan är om hon inte redan är bäst i Sverige. Hon har en enorm potential.

Världstoppen? Ja, om hon bara vill själv. Hennes talang och bollträff är lika fantastisk som i tennis.

– Jag lär inte gå all in som jag gjorde i tennis och träna sex timmar om dagen. Samtidigt vill jag ju bli bättre. Det stör mig oerhört varje gång jag förlorar. Jag vill vara bäst.

Oglamouröst område

Tävlingslokalen i Aboboda norr om Estoril är nästan omöjlig att hitta till. GPS-svaret stämmer inte. Lokalbefolkningen har ingen aning, men efter ett envist letande hittar vi rätt. Bakom en möbelaffär på ett industriområde ligger padelhallen och en av banorna spelar Sofia Arvidsson och Mari Andersson en helt avgörande gruppspelsmatch mot Belgien.

I potten: en kvartsfinalplats I VM.

Matchen är extremt jämn, men när svenskorna vänder 5-6 i tiebreak i första set till seger med 8-6 ser man att Sofia Arvidsson levt ett helt vuxet liv under press. Hon darrar inte en millimeter.

I andra set snor svenskorna åt sig ett break och lyckas sedan hålla undan. När matchbollen är inslagen stormar lagkompisarna in på banan med en svensk seger för att fira den historiska framgången. I en sport som länge dominerats av Spanien och Sydamerika är Sverige plötsligt ett land att räkna med.

Försök jämföra känslan nu och den glädje du upplevde inom tennisen?

– Det är svårt. Där var allt på sådant allvar. Här är det mer glädje och avslappnat. Och så är vi ett lag. Det är kul att vinna tillsammans.

Livet på tennistouren var en ensam tillvaro. Visst, det fanns tränare och agenter, men Arvidsson var alltid själv när hon vann eller förlorade.

Nu är hon en del av ett lag. Och hon tycker om det.

– I OS pratade jag med handbollstjejerna. Jag sa att jag var avundsjuk på att de alltid gjorde allt tillsammans. Men de var avundsjuka på mig, för att jag alltid kan välja var jag ville gå och äta.

Väldigt likt tennis

Padel påminner mycket om tennis. Räkningen är densamma. Likaså bollen. Det som skiljer är planens mindre storlek, att man alltid spelar dubbel samt att linjerna är ersatta av väggar. Även racketarna är mindre.

– Det är otroligt roligt. Det blir häftiga bolldueller. Och jag lär mig hela tiden.

Sofia Arvidsson har snart levt ett år utanför proffstouren, men försöker ännu hitta in i en ny tillvaro.

– Jag har inte hittat vad jag vill göra. Jag har ju stor erfarenhet av tennis som borde kunna göra nytta, samtidigt har jag varit så trött. Jag har inget behov av uppmärksamhet, men samtidigt känner man att ingenting av det gamla är kvar, och det finns ingenting som fångar upp dig.

Padeln fyller de behoven just nu. Glädje, gemenskap - och en chans att få fortsätta att tävla.

– Viljan att vinna försvinner aldrig. Skillnaden är väl att en förlust nu inte är hela världen.