Ett helt annat universum
BOLTON. Satt på Reebok Stadium och tänkte på oktober 2006, på Johan Elmander och Cesc Fabregas.
Då, på Råsunda:
Sverige-Spanien 2–0.
Nu, i ett annat universum:
Bolton-Arsenal 0–2.
Det kan ha varit Johan Elmanders finaste stund på en fotbollsplan den där gången, han sköt 1-0 mot spanjorerna i EM-kvalet, han var 25 år och världen var en öppen famn av möjligheter.
Samma kväll blev Cesc Fabregas utbytt i halvtid. Spanien stoppade in en viss Andres Iniesta i stället. Cesc var bara 19, men redan en hyllad stjärna i Arsenal. Han lämnade Råsunda som en deppig ung man.
I matchen mellan en spansk mittfältare och en svensk anfallare var han en loser.
Tre år och tre månader senare är situationen den här:
Johan Elmander sitter på bänken i ett lag som ligger under nedflyttningsstrecket i Premier League. Han fick hoppa in de sista elva minuterna mot Arsenal. Han har inte haft nån lycklig tid i Bolton. Nån har dragit i nödbromsen mitt i karriären. Det känns som om han är på fel plats vid fel tillfälle.
Cesc Fabregas, å sin sida, hyllas kanske mer än nånsin efter sin insats på Reebok. Han gjorde comeback efter skada och ledde, vid 22 års ålder, sitt Arsenal som en gammal rutinerad general på ett slagfält.
Han sköt 1–0 efter ett blixtsnabbt tip-tap-toe a la´ Gunners, ett typiskt busstreck av Knatte, Fnatte och Tjatte (Arsjavin, Fabregas och Eduardo), han drev upp bollen och spelade den i exakt rätt ögonblick före inhopparen Meridas 2-0 och står nu med chansen att som lagkapten föra Arsenal upp i serieledning på onsdag.
– Om han är ligans bäste mittfältare? Låt mig tänka...han är omöjlig att ta bollen av, han ser saker som ingen annan ser, han har ett fantastiskt spelsinne, hans passningar är fenomenala, han ligger bakom en massa mål och han är den njutbaraste att skåda för ögat. Så svaret blir... ja, det är han nog, sa Boltons nye manager Owen Coyle.
Arsenals Arsene Wenger log snett när han fick samma fråga:
– Jag ser ju inte de andra lagens bästa mittfältare lika ofta...allt jag kan säga är att Fabregas har en unik förmåga att hålla inne passningen till exakt rätt ögonblick. Han kommer dessutom att bli ännu bättre framöver. Pojken har inte fyllt 23 än!
Rätt klubb i rätt tid
Så vart vill jag komma med jämförelsen Elmander-Fabregas?
Ingenstans, egentligen. Jag vill bara påminna om hur det kan skilja mellan en hjältekväll och en annan, hur talang kan växa och stanna, hur karriärer kan ta olika vägar. Och kanske hur viktigt det är att hamna i rätt klubb, i rätt tid, under rätt ledarskap.
Johan Elmander blir aldrig en jättestjärna i Premier League. Han kanske hade blivit det om han hamnat under Arsene Wenger som 16-åring, som Fabregas, men det får vi aldrig veta.
Däremot vet vi att han kommer att få en chans till att spela åt sig en plats i Boltons startelva. Det garanterade i alla fall Owen Coyle när jag frågade honom i går.
– Jag är beredd att satsa på Elmander. Det är upp till honom att ta vara på möjligheten, sa han.
Adrenalinet sprutade
Coyle spelade en gång i tiden i Boltons tröja nr 9, precis som Elmander. Och Gary Megsons efterträdare hyllades under halleluja-liknande former när han klev in på Reebok.
Adrenalinet och viljan sprutade sen om hemmalaget, inställningen var bättre än på länge, men den överlägsna fysiken räckte ändå inte mot Arsenals smarta, tekniska småttingar. Gunners kom till spel med två nya namn på skadelistan, Nasri och Ramsey (”typiska 21-dagars-skador”, sa Wenger) och vann utan att spela lysande.
Den stora bortaklacken hade högtidsstunder och psykade Owen Coyle:
– En Gary Megson, finns bara en Gary Megson! Du får sparken i morgon! Åker ur, åker ur, åker ur! Du skulle stannat i Burnley!
Det lär inte bli roligare för Bolton på onsdag. Arsenal borta. Arsene Wenger mot Owen Coyle igen. Och Cesc Fabregas mot Johan
Elmander.