Wennman: Inga psykningar biter – Wenger har ställt upp på kriget
LONDON. När José Mourinho var manager för Chelsea kallade han Arsenals Arsene Wenger för ”a peeping Tom”.
Alltså: en fönstertittare.
Det är den mest fantastiska förolämpning jag hört under alla åren med påhopp, psykningar och tränarbråk i Premier League.
Jag menar, hur hämtar man sig från det? Att bli kallad fönstertittare av en tränarkollega som anses vara begåvad, genialisk och alldeles speciell...kan man nånsin förlåta en sån sak?
Njaa, joo, Wenger kan nog leva med det. Han har aldrig kommenterat det där. Han vet spelets regler. Ingenting biter på honom. Han har ställt upp på det här kriget – som påminner om paintball mellan två grabbgäng en lördagsförmiddag – och vet att det är hans tur att skjuta nästa gång. Om än med ammunition av finare kaliber. Mind games har blivit en lika viktig konstart i fotboll som att skruva in en frispark i krysset.
Det är rent av troligt att Arsene Wenger är den manager som har flest fiender bland resten av ligans managers.
bo Vi vet sen gammalt, inte minst sen ”pizzakriget” på Old Trafford för några säsonger sen, att relationen med Sir Alex Ferguson är mycket spänd. De två kan sitta vid samma bord och konversera artigt under diverse tränarkonferenser, och Sir Alex tycks ha blivit vänligare inställd mot Wenger sen Arsenal slutat vinna titlar. Men ändå: spänt.
bo Att Wenger aldrig skulle bjuda hem José Mourinho och Rafael Benitez på en konjak och ett parti biljard vet vi också. Han är knappast ledsen över att de två försvunnit från engelsk mark.
Nya ovänner tillkommer
bo Andra gamla fiender består: Sam Allardyce i Blackburn avskyr verkligen Wenger efter fransmannens årliga utspel om ojuste spel, som om hela världen försökte sparka sönder Arsenal. Big Sam säger att han en gång bjöd in Wenger på ett glas vin i tränarrummet efter en match, men han fick inte ens en blick till svar. Sen dess har det varit kyligt. Å andra sidan vet jag att Big Sam i fjol drack nio glas rött på restaurant Whits i London – två timmar före mötet med Fulham. Så Wenger kanske inte vågade kliva in på Sams kontor? Han hade kunnat missa bussen hem.
3 Och nya ovänner tillkommer i en jämn ström: ligan har just börjat, men Wengers gnäll om brutala tacklingar har fördömts av Tony Pulis i Stoke, Owen Coyle i Bolton, Mick McCarthy i Wolves, Harry Redknapp i Tottenham och i förtäckta ordalag av Mark Hughes i Fulham. I Redknapps fall handlar det också om lojalitet gentemot polaren Big Sam. De är två engelsmän som vill bli förbundskaptener och som ogillar de utländska tränarnas inflytade över fotbollen på den här ön.
En suverän karl
För mig som fotbollsjournalist är det ett märkligt, obegripligt skådespel att se Arsene Wenger hamna i dessa ständiga konflikter. Är det inte med motståndarnas tränare så är det med den stackars fjärdedomare som råkar stå i närheten. Wenger sparkar flaskor, viftar och skriker, knuffas, rycker i kläder, svär och domderar, tar Basil Fawlty-steg och ser till att stämpeln inte försvinner: ligans sämste förlorare.
Dan efter kan du åka till Gunners träningsanläggning i London Colney och möta en suveränt trevlig människa, en gentleman, en person som talar mjukt och belevat och vet hur man behandlar pressen med respekt och proffsighet; en perfekt ambassadör för sin klubb.
Varje gång jag träffat Wenger har jag tyckt att han varit en suverän karl. Han är dessutom en dokumenterat fantastisk tränare. Man får tycka vad man vill om hans transferpolicy – han är så snål så man tror att det handlar om hans privata plånbok – men vem i världen utvecklar bollskickliga talanger som han?
Dr Jekyll & Mr Hyde ställs i morgon mot Carlo Ancelotti – mannen som inte tycks ha några fiender alls – i ett stekhett derby. Om Arsenal har tänkt sig att vara med och slåss om titeln bör man vinna i morgon, annars kan Chelsea försvinna i fjärran.
Chelsea får ändå ses som favorit. De har slagit Arsenal fyra gånger i rad. Och Didier Drogba, som säger att han alltid gillat Arsenal, har gjort tolv mål på dem på de senaste tio matcherna i ligan och cuperna.
Wenger, som i går firade sin 14-årsdag som manager för Arsenal, hoppas in i det sista på Cesc Fabregas. Det verkar som om spanjoren får vänta några dar till innan han är skadefri, men vem vet: Wenger kanske chansar med honom och bjuder den sörjande Ancelotti (hans pappa dog i veckan) på en obehaglig överraskning.