Niva: Måste vara så här det ser ut när skelett grävs ner
När man ska försöka beskriva hur djup förtroendekrisen har varit för det franska fotbollslandslaget går det faktiskt inte att överdriva
SALVADOR. För någon som bara snubblade över den här matchen måste alla ekon från förr låta obegripliga.
Finns det fransmän som inte gillar sitt landslag? Har de varit i ruiner både på och utanför planen?
Jovars, det är en lång historia – men kanske är den nu ändå på väg mot någon sorts lyckligt slut.
Hur ser det ut när skelett grävs ner i jorden igen, hur låter det ut när spöken dör?
Det måste vara såhär.
Det måste vara synen av tio franska utespelare som jublar tillsammans ute vid hörnflaggan efter ännu ett fantastiskt kontringsmål. Det måste vara ljudet av tillresta fans som spontant brister ut i ”Marseljäsen” en gång i varje halvlek.
När man ska försöka beskriva hur djup förtroendekrisen har varit för det franska fotbollslandslaget går det faktiskt inte att överdriva.
Folkkänslorna har pendlat någonstans mellan likgiltighet, raseri och rent förakt. Spelarna har i bästa fall setts som odugliga, i sämsta fall som landsförrädare.
Kulmen kommer alltid att vara det där myteriet i Knysna under förra VM – det som ledde till regelrätta parlamentsförhör med de inblandade – men ilskan gentemot landslaget fanns innan dess och blev kvar under lång tid efteråt.
Var det verkligen det här som var produkten av den femte franska republiken? Ett splittrat, polariserat gäng bortskämda ungdomsmiljonärer, där förortskillarna och pojkarna från de finare kvarteren knappt ens pratade med varandra?
Förbannelsen och vändningen
Efter att den enande nationalsymbolen Zinedine Zidane skallade Materazzi och försvann var det som att en förbannelse släpptes ur flaskan. Frankrike misslyckades i tre raka mästerskap, vann bara en av tio matcher.
Både förbundskaptener och spelare byttes ut, men den miserabla spiralen tycktes omöjlig att bryta.
Landslaget spelade, publiken buade.
Vändningen kom inte förrän i november i fjol. Hemma på Stade de France lyckades ett sedvanligt utskällt landslag oväntat vända ett 0-2-underläge från den första play off-matchen i Ukraina.
Jubelscenerna som följde var orgiastiska. Konfettin flög och champagnen sprutade och Olivier Giroud ledde publiken i en spontan a cappella-version av ”Marseljäsen”. För första gången på nästan åtta år kändes det som att laget och publiken verkligen stod tillsammans.
Partyt har inte velat sluta sedan dess. Frankrike har inte förlorat på sina sju senaste landskamper. Sex segrar, tjugosex gjorda mål.
Mot Schweiz fortsatte bara bollarna att rulla i samma riktning. Didier Deschamps hade gjort en ganska vågad laguttagning – ändrat ett vinnande lag, ställt över de fräscha publikspelarna Pogba och Griezmann – men det blev ju sannerligen inte sämre för det.
Frankrike har hittat rätt, Frankrike har hittat tillbaka.
Ska inte förringas
Även om Schweiz gjorde det enkelt för dem med sina enfaldiga bolltapp, sin vidöppna backlinje och sitt stundtals urusla målvaktsspel så ska vi verkligen inte förringa den franska insatsen.
De var ju fantastiska – och är det så att jag låter förvånad så beror det alltså på att jag varit med dem på den långa vägen där i dödsdalen.
När ett landslag gnisslat sig fram under snart ett årtionde är det smått himlastormande att plötsligt se dem spela den allra finaste sortens snälltågsfotboll.
Lagets komposition är inte avancerad, men när det enkla fungerar är det som bekant ofta det mest effektiva. Modernt omställningsspel. Matuidi och Sissoko vinner bollar, Cabaye fördelar dem, Valbuena, Benzema och Giroud rusar iväg och avslutar.
Spelargruppens sammansättning är betydligt mer komplex. Några av de mest komplicerade stjärnorna har stannat hemma av olika skäl – Nasri och Ribéry är de mest uppenbara exemplen – och ersatts av förhållandevis lågprofilerade spelare.
Slippa älta den förflutna
Historiskt sett har nästan alla franska landslagsframgångar kretsat kring ett enskilt offensivt geni. Det var så på Zidanes tid och det var så på Platinis tid och det var så redan på Raymond Kopas tid.
Årets upplaga fungerar annorlunda, handlar mycket mer om kollektivet än om individerna.
Vi får se hur långt det räcker – om försvarsmissarna på slutet handlade om brist på koncentration eller kompetens, om gruppsämjan bevaras även i motvind – men det är frågor för en annan vecka.
Just den här dagen ska inte den franska fotbollsfamiljen behöva tänka på framtiden, men framförallt ska den för en gångs jäkla skull få slippa att älta det förflutna.
Nu ska de få spegla sig i sin storseger och i sitt landslag och känna att det här med Frankrike och fotboll kanske inte är så jäkla dumt ändå.