Alfelt: En fantastisk prestation – men ett problem för allsvenskan
Klart att jag tar av mig hatten, bugar och applåderar när två så nostalgiskt underbara föreningar som Mjällby och Åtvidaberg tar sig tillbaka till allsvenskan.
Fast allsvenskan lever inte gott på nostalgi om inte också rätt motståndare finns kvar i serien.
Mjällbys och Åtvidabergs prestationer är fantastiska – men ett problem kan formuleras i siffror på det här viset:
Hammarby–Mjällby 127 700–36 668.
Djurgården–Åtvidaberg 124 705–30 933.
De totala publiksiffrorna på hemmaplan hittills för respektive lag den här säsongen då alltså de två Stockholmslagen presterat uselt sportsligt sett, medan de två återkommarna varit topplag under så gott som hela seriespelet.
Två huvudståndpunkter
Varenda gång som jag resonerar så här fylls mejlboxen av avsky för mitt 08-tunnelseende, men jag är övertygad om att allsvenskan som totalprodukt kommer att må dåligt av att byta Hammarby och Djurgården mot Mjällby och Åtvidaberg.
En övertygelse som inte beror ett endaste dugg på att jag skulle vara stockholmare eller att jag håller på något av eller på alla Stockholmslagen. Inget av det stämmer nämligen. Har aldrig varit bosatt i Stockholm och kommer säkert heller aldrig att bli det.
Den kritik som kommer från läsekretsen mot mitt resonemang kan, när man sållat bort diverse oförskämdheter, alltid brytas ned till två huvudståndpunkter:
1) Fotbollen är ingen storstadsföreteelse. Den lever och frodas runt om i landet. Även på små orter.
2) Allsvenskans stora problem är den negativa delen av storstadslagens fanskultur. Färre storstadslag är lika med mindre huliganproblem.
Självklart håller jag med om båda åsikterna.
Kan erkänna att jag tyckte det var ganska skönt ibland när vissa lags fans bojkottade bortamatcher. Att behöva kryssa sig fram i någon sorts krigszon för att ta sig till en match får en alltid att fundera över fotbollen som arenaunderhållning och dess legitimitet i vårt samhälle.
Därifrån till att tycka att det är en lösning att lagen med problemanhängare flyttar ner i seriesystemet handlar om en felaktig tankegång. För det första flyttas ju problemet bara och för det andra drabbas mängder av oskyldiga. Det har inte varit 127 700 huliganer på Söderstadion i år.
Alla ekonomier behöver en motor och fotbollsallsvenskans är publik- och tittarsiffror. Ju fler totalt sett som vill se allsvenska fotbollsmatcher desto bättre blir det för alla som deltar eftersom det är dessa siffror som genererar tv- och reklaminkomster.
Serien sjunker sakta
Ett år utan de stora Stockholmslagen sänker inte omedelbart allsvenskan som produkt men det kommer att ge effekt på tittarsiffrorna och förblir det så år efter år sjunker hela serien sakta.
När Åtvidaberg för andra året i följd vann allsvenskan med ett för svenska mått alldeles fantastiskt lag 1973 blev seriens sammanlagda publiksnitt 7 414 åskådare per match. Det vill säga helt jämförbart med fjolårets snitt på 7 787.
Det var dock inte Ralf Edström, Conny Torstensson, Roland Sandberg och de andra Åtvidstjärnorna som drog upp snittet. Bästa publiklag 1973 var Gais med 10 372 i snitt per hemmamatch följt av MFF med 9 976 och AIK med 9 522.
Göteborg, Malmö, Stockholm.