Glöden har slocknat
Wennman: ...men det är inte Pool jag är orolig för
LONDON. Det var ytterst märkligt. Det syntes att nånting var fel. Jag kunde inte sätta fingret på det.
90 minuter senare hade Aston Villa vunnit med 3–1 på Anfield och stämplat Liverpool som ligans Neverpool.
Ändå är det alltså Villa jag grubblar över.
Till det yttre var det som alltid hos managern Martin O’Neill:
Svart tröja, uppkavlade ärmar, en vattenflaska i näven, up-and-running längs sidlinjen.
Men det var nånting med hans ögon, nånting med hans vanliga entusiasm, nånting med hans annars så överdrivna hoppande och skuttande efter ett mål, nånting som inte stämde.
Det tog ett tag innan jag såg:
En slocknad glöd.
En bitterhet.
En människa som är på väg att ge upp.
Så: jag måste alltså vara komplett galen som skriver detta efter att Villa knäckt självaste Liverpool på bortaplan (kom inte och säg att jag vänder kappan efter vinden).
Men i mitt huvud har det försigått saker mellan Martin O’Neill, styrelsen och Aston Villas fans de senaste dagarna som fått den gamle hedersmannen att tappa gnistan, elden, glöden, bakom glasögonen.
Efter ynka två segrar på de senaste
18 matcherna var min teori att Martin mer eller mindre gett upp efter den hårda press han satts under. Fansen var missnöjda med resultaten, med bristen på förstärkningar under sommaren, med Martins hantering av pengarna, med hans planering av fjolårssäsongen, med inledningen av den här hösten.
Han gick ut på Anfield och såg...ja, vad ska man säga...ledsen ut.
Hade räknat med förlust
Han hade som de flesta människor räknat med förlust. Varken han eller jag kommer väl ihåg när Liverpool senast förlorade en ligamatch på Anfield.
Men så gjorde den stackars utskällde Pool-brassen Lucas självmål, försvarsklippan Curtis Davies nickade in 0–2 precis innan pausvilan – och direkt efter att Torres 1–2 gett Liverpool hopp fick Villa en straff som Ashley Young satte i nät.
3–1 mot Liverpool borta...herregud, det borde fått Martin O’Neill att studsa som en gummiboll framför bänken, han borde sett överlycklig ut i intervjuerna efteråt.
Men så var det alltså inte.
So...what’s going on?
Det hade inte nåt att göra med Liverpools spelmässiga övertag (21–7 i målchanser), turen med Lucas självmål eller det idiotiska zonförsvaret som Liverpool ställde upp med före 0–2-nicken. Vem hade gett Rafa Benitez rådet att ställa upp försvaret så på en hörna? Tord Grip?
O’Neills ögon bekymrar
Nej, Martin O’Neill behövde inte be om ursäkt på det viset. Hans Villa var inpressat i ett hörn inför den här matchen, han kom med en taktisk plan som var lyckad och avslöjade svagheter i ett Liverpool
som verkar sakna mittfältaren Alonso mer än vad som är nyttigt.
Men när resten av fotbollsvärlden undrar hur The Great Liverpool kunnat förlora två av de tre inledande matcherna i ligan manar jag till tålamod. Jag är alltid orolig för Benitez, men aldrig för Liverpool som klubb.
Jag är mer bekymrad över Martin O’Neills ögon. Orkar man inte ens jubla efter en seger mot Liverpool borta, då har glöden slocknat.
Hela hans kroppsspråk kanske ville säga: där fick ni, era jävlar. Vad säger ni nu då? Är vi fortfarande värdelösa?
Det måste ha känts fantastiskt för honom när han gick ner i omklädningsrummet efteråt.
Ändå, read my lips:
Jag tror rätt mycket är på tok i Aston Villa.
Jag är inte hälften så orolig för Liverpool.