Ett helt liv i hockeyns tjänst
Kände Rickard Fagerlund i 35 år – här är Sportbladets Peter Wennmans berättelse om Sveriges mest karismatiske idrottsledare
LONDON. Det nya året kom med dåliga nyheter. Kung Rickard är död. Det har länge varit tomt efter honom. Det blir ännu tommare nu.
Rickard Fagerlund hade just blivit invald i den internationella ishockeyns Hall of Fame. Han var omåttligt stolt och glad över detta. Han såg fram mot att närvara vid ceremonin i Tyskland den 21 maj.
Men hans hjärta slutade slå på nyårsafton. Han blev 72.
Även en bulldozer, till och med en skrattande bulldozer, har alltså en motor som kan hacka och lägga av.
Det är möjligt att den började protestera i den där backen på Torekällgatan, den som går upp från Södertälje centrum, korsar
Nygatan och leder fram till det Fagerlundska hemmet på Lovisinsgatan. Vem vet.
Det var i alla fall där jag träffade honom sista gången.
Kände honom i 35 år
Det måste ha varit i augusti. En stor, snygg, grå bil tvärstannade mitt på övergångsstället och började tuta på mig. Jag hoppade högt.
Det blev kaos i korsningen, det stockade sig där bakom och folk hytte med nävarna, men Rickard hissade lugnt ner rutan:
– Vad fan gör du här?
– Hallå, gamle man, sa jag.
– GAMLE MAN? Tala för dig själv. Hä hä hä!
Det slutade alltid så. Med ett hä hä hä.
Jag kände Rickard Fagerlund i 35 år och mötte honom i otaliga intervjuer, under hockeyturneringar över hela världen, på golfbanan, i hans hem, på
fotbollsplanen (!), under kontroverser som skakade hockey-Sverige, på flygplatser, på båtar, vid bardiskar, över ett parti biljard i hans källare, under promenader i Södertälje...och varenda gång: det där hjärtliga gnägget. Hä hä hä!
Det känns mycket sorgligt att aldrig mer få höra det.
Jag ljög lite. Det var inte skratt i luften varje gång.
Rickard Fagerlund var en hockeyjournalists absoluta dröm, man kunde ringa honom när som helst och hur som helst och få till en skarp rubrik ”i brist på annat” en händelselös onsdagskväll.
Rickard var med på noterna. Han fattade hela grejen. Svensk hockey skulle ut i spalterna, det fick vara på gott och ont, det skulle skapas större intresse för sporten och om det gick ut över hans egen person så var han beredd att ta den smällen på hakspetsen.
Han var underbart frispråkig. Han sa vad han tyckte och stod för det. Han hävdade att han ”aldrig nånsin blivit felciterad”. Han kunde skilja på sak och person. Han sågade andra men klagade aldrig när han blev sågad själv.
Han skapade debatten och tog konsekvenserna som en man. Huvudsaken var att det blev snack.
Ångrade sig om damhockeyn
Men denna öppenhet, denna för idrottspampar så unika egenskap, skapade ju perioder av spänningar också. Med oss i media (det var alltid kortvarigt), med klubbtränare, med förbundskaptener.
Med hela kvinnorrörelsen, inte minst.
När Rickard inför hockeytjejernas inträde i OS sa ”kvinnor ska vara vackra, inte spela ishockey” tog det förstås hus i helsicke. Det var en match som Margaret Thatcher-beundraren Fagerlund inte kunde vinna. Och han ångrade sig sen och ändrade inställning till damhockeyn överhuvud taget.
Själv minns jag framför allt VM i Bern 1990.
Tre Kronor hade för första gången på 35 VM-turneringar slagit Sovjet med 3–1 (det gamla Sovjet vann sitt sista VM-guld till slut) och Tre Kronor hade blivit europamästare genom att vinna gruppspelet.
Förbundskaptenen Tommy Sandlin var stolt och nöjd invärtes, men arg utåt och drog iväg en pisksnärt inför den svenska pressen efteråt:
– Jag tror inte Rickard Fagerlund känner nån stolthet. Han uppskattar inte vad vi gör.
Sandlin hade inte fått sitt kontrakt förlängt. Han hade ett mycket ansträngt förhållande till sin förbundsordförande. Och nu, i Tre Kronors stora stund, var Fagerlund inte ens på plats.
Det krävde en motkommentar. Vi var två journalister som insåg det, jag själv och TT:s Björn Folin (numera SOK). Vi tog reda på att Fagerlund skulle anlända till Bern vid midnatt.
Så när Richard kom till sitt hotell med hustrun Gullan vid sin sida högg vi honom direkt och bad om ett par minuter.
– Vi tar det i baren, skrattade Rickard.
Mitt i en klunk öl fick han så höra vad Tommy Sandlin sagt tidigare under kvällen.
Fagerlund ställde ner glaset, stirrade tomt framför sig och utbrast:
– Vilken jävla kärring.
Uttalandet ledde till kris
Det blev ett fasligt rabalder. Aftonbladet spred citatet över hela förstasidan dagen efter och VM-turneringen vändes upp och ner.
Nu var det kris. Media belägrade Tre Kronors lilla hotell, och nånstans inne i detta hotell satt både Fagerlund och Sandlin i varsitt rum och vägrade prata med varandra eller pressen. Det utvecklades till en helt låst situation, ett slags väpnat stillestånd. Timmarna gick, fotograferna stod där och väntade med sina kameror, det kom inga kommentarer från nåt håll...hur skulle det här sluta?
Efter en evighet kom hockeyförbundets överledare Bosse Tovland ut, gick raka vägen fram till mig, tog mig åt sidan och frågade:
– Hur löser vi det här? Hur gör vi?
Jag sa:
– Gå in och säg åt dom att gå ut på balkongen och skaka hand. Så vi får åka hem nån gång.
Stormen blåste förbi
Efter tio minuter kom två mycket stela, besvärade herrar, Sandlin och Fagerlund, ut på en liten
terrass. De skakade hand, vägrade titta på varann men ljög offentligt för sakens skull: ”allt är löst”.
Det kom inte många ”hä hä hä” från Rickard Fagerlund den gången, det måste sägas.
?
Det där stormen blåste förbi, den också.
Rickard kunde röra om i annat, han kunde, som i en intervju jag gjorde 1997, säga:
– Domarna kan dra åt helvete! Dom vill bara ha mer i bidrag utan att visa resultat. Det blir inget av med det.
Eller:
– Curre Lindström kom till mig och grät. Men jag hade ju bara framhållit hans unika ”Barnens Ö-anda”. Hä hä hä.
Eller:
– Det här styrspelet, 1–3–1, håller på att döda ishockeyn. Jag hatar det. Vi måste få bort det.
Han kom undan med det, han vann dom där striderna. När allt kommer omkring var det ju Rickard som låg bakom att IIHF slopade red line offside. Och han hade naturligtvis rätt i det han sa:
– Jag kan säga vilka obekvämligheter jag vill eftersom jag kan ishockey.
Blev svensk mästare
Svårt att bestrida när det handlar om en man som blev svensk mästare med Södertälje 1956, spelade åtta landskamper för Tre Kronor och gick hela vägen från lirare till en ledare invald i Hall of Fame.
?
Det var oundvikligt att han skulle ta över svensk hockey en dag.
Första gången jag träffade Rickard var 1975, jag jobbade på sporten på Länstidningen i Södertälje och Rickard klev in på redaktionen med ett handlingsprogram. Från och med nu borde vi jobba närmare ihop. Vi skulle arbeta gemensamt för att Södertälje SK skulle bli en stormakt. Han bjöd till och med hem oss LT-grabbar till sig för att spela biljard och dricka en grogg. Vi hade mycket trevligt.
Dessvärre gick det sämre för Södertälje, som åkte ur efter 75 år i högsta serien.
Jag skrev ”AVGÅ, FAGERLUND” i en jätterubrik. Och Fagerlund avgick. De kommande månaderna stannade han inte precis bilen på övergångsställena för att hälsa på mig.
Men Svenska Ishockeyförbundets dåvarande ordförande, Arne Grunander, hade redan ögonen på honom. Fagerlund var hans kronprins. ”Grynas” hade bestämt sig.
Det blev uppenbart under en båtresa till Finland med elitklubbarna, jag minns inte vilket år. Grunander hänvisade hela tiden med värme och kärlek till ”Polo-Rickard”. Det var den Fagerlund som var chef på Volkswagen, sålde Polo-bilar och hade polotröja under kavajen. ”Grynas” såg vilken frisk fläkt den unge Fagerlund var, vilket driv han hade, vilka idéer han kunde plantera i svensk ishockey.
Så Rickard blev förbundsbas i 19 år. Han blev chef under fyra VM-guld, ett OS-guld och ett uppsving för svensk ishockey som saknar motstycke. Han blev en av de största, mest karismatiska idrottsledare Sverige nånsin haft. Och han blev en älskling hos oss i media.
?
Saknas: en Grand Old Man
Rickard var Södertäljegrabb i själ och hjärta. Han bodde länge i en villa ut mot Scaniarinken till, men tyckte till slut det var för jobbigt att klippa gräsmattan.
Han och hans kära hustru Gullan flyttade till en stor fin lägenhet på Lovisinsgatan, precis ovanför biografen Grand.
I dag finns inte Grand kvar. Det finns ingen biograf alls kvar i Södertälje, vilket är obegripligt. Det är lika obegripligt som att det inte finns nån Grand Old Man kvar i svensk ishockey. Det finns ingen Rickard Fagerlund.
Jag frågade honom en gång om vilken som var hans favoriträtt, och han svarade:
– Raggmunk med fläsk.
Jag hoppas han fick det innan hjärtat började krångla i juldagarna, och att han sa:
– Åh, vad gott! Så här ska det vara! Hä hä hä!