Allsvenskan fungerar inte med bara ett Stockholmslag
Det var en match där Pa Dembo Touray förtjänade att bli matchhjälte men lagkompisen Mikael Dahlberg inte tillät honom att bli det.
Sett till själva matchen mot Trelleborg var en poäng okej för Djurgården – men denna poäng blev noll när Alvaro Santos visade klass för Öis.
Och sen vet vi ju faktiskt fortfarande inte vilka överraskningar fotbollförbundets tävlingskommitté kan tänkas bjuda på.
Allsvenskans bottenstrid handlar om antingen tre eller fyra lag beroende på vad förbundets beslut blir i Wandersonfallet. Troligtvis blir det tre poäng extra till Örebro och tre färre till Gais, vilket i så fall inte alls påverkar avgörandet i botten.
Skulle däremot Hammarby också få ytterligare tre poäng med chans att rycka loss till ett fempoängsförsprång ner till platserna under kvalstrecket med en seger över Brommapojkarna i kväll är det i praktiken avgjort vilka lag som ramlar ur direkt. Djurgården och Örgryte. Med det scenariot får Hammarby plötsligt en god chans att klara sig kvar utan att ens behöva kvala.
Jag förstår alla bottenstridande spelares och ledares frustration över att inte få ett glasklart besked om vad som gäller.
Bottenstridande är känslor mer än speltekniskt kunnande. I motgång nickar man över som Mikael Dahlberg gjorde på övertid i ett läge han hade satt tio gånger av tio om han spelat för ett topplag.
Djurgården kunde mycket väl ha vunnit över Trelleborg. Lika väl som man kunde ha förlorat. Det var en både spelmässigt och chansmässigt helt jämn allsvensk match som inte på något vis var särskilt dålig. Tvärtom ganska underhållande om man inte tillhör fansen som tyckte det var en bra idé att bojkotta första kvarten för att få klubben Djurgården att inse allvaret.
Visionen misslyckad
Tror nog att både spelare och ledare insett allvaret för ganska länge sen, men man måste ändå ifrågasätta Djurgårdens lednings agerande inför och under årets säsong. Att bestämma sig för ett spelsätt och sen plocka in spelare som fyller kravbilderna kan möjligtvis Barcelona pyssla med. Inte ens Ajax som gjorde det i många år klarar det längre. Djurgårdens vision var dömd att misslyckas beroende på den verklighet svensk fotboll lever i.
Erkänner att jag inte har hängt med i turerna om Prince Ikpe Ekong, men har han inte varit långtidsskadad förstår jag inte varför han inte spelat mer i år. Vill minnas att han sågade tränarna för att ha sidsteppats utan förklaring och kan om det är så inte göra annat än hålla med.
Prinsen är precis den uppsamlande kraft på mittfältet som Djurgården har haft så stort behov av. Den som med ett konsekvent arbete skapar lite andrum och mer tid för sina lagkamrater. Han spelar enkelt, effektivt och försöker dessutom hitta öppningarna. Djupledsattacken med det mäktiga skottet i ribban var en annan matchsekvens som kunde blivit avgörande.
Trelleborg hade också sina chanser. Joakim Sjöhage brände den bästa när han fri med Djurgårdens målvakt bredsidade tamt så att Dembo Toury hann få ut högerbenet. Peter Abelsson som alltid är farlig på hörnor och inlägg nickade i stolpen också.
Allbäck kan sänka allsvenskan
Jag tyckte det var en underhållande match beroende på den nerv som betydelsen av utgången gav men vem som har fördel just nu går inte att säga. Åtminstone inte innan förbundet ger oss en tabell vi kan lita på.
Spelmässigt är det Örgryte som ligger bäst till. Jag trodde före seriestarten att Öis skulle klara sig hyggligt tack vare pålitliga målskyttarna Marcus Allbäck och Alvaro Santos men skador har sabbat deras säsong.
Håller sig båda friska året ut kan de sänka allsvenskan. För hur man än ser på det fungerar inte en svensk förstaliga med bara ett stort Stockholmslag.
Publiksiffrorna och tv-intäkterna handlar inte om 12, 14 eller 16 lag. De beror på vilka lag som är framgångsrika och utan lagen med största möjliga publik-intresse är det kört för alla.