”Jag ska inte dö”

Jens Voigt ringde till familjen efter skräckkraschen

Cyklisten Jens Voigt, 37, störtade i asfalten med full kraft och fördes medvetslös till sjukhus.

Hemma vid teven satt hans fyraåriga dotter och såg skräckkraschen på tv.

Nu, knappt fyra månader senare, talar Voigt ut om det otäcka fallet.

– Jag ringde hem till familjen och sa ”Jag ska inte dö”.

Det var den 21 juli i år, under den 16:e etappen i Tour de France, som oturen var framme för tysken Jens Voigt.

I en brant nedförsbacke tappade Saxo Bank-cyklisten kontrollen över sin cykel och störtade i asfalten med full kraft.

Där blev han liggande orörlig och medvetslös medan blodet forsade från ansiktet. Därefter fördes han med helikopter till sjukhuset i Grenoble där läkarna konstaterade ett brott på högra kindbenet och en kraftig hjärnskakning.

”Jag kraschade i 80 km/h”

Nu väljer fembarnspappan Voigt att tala ut om den otäcka kraschen för norska Nettavisen.

– Jag kommer inte ihåg någonting från olyckan och stunden efter det. Men ska jag vara ärlig klarar jag mig bra utan de 25 minuterna. De var ändå bara fyllda med kaos och smärta. Jag kraschade i 80 kilometer i timmen och landade på asfalten, säger Voigt.

Ensam framför teven hemma i Berlin satt Voigts fyraåriga dotter och såg hur pappa var allvarligt skadad.

”Jag vet vem jag är”

Det tog över fem och en halv timme innan Voigt kunde nå sin fru Stephanie på telefon och berätta att han trots alla kände sig okej.

– Jag ringde hem till min familj vid 22-tiden den kvällen och sa ”Jag lever fortfarande, jag vet vem jag är, jag vet vem du är, jag vet att vi är gifta och att vi har fem barn tillsammans. Jag vet fortfarande namnen på mina barn. Jag vet när de föds. Jag är inte död, jag är inte förlamad. Och jag har ingen hjärnskada”.

Dagen efter fick Jens Voigt se sig själv i spegeln för första gången efter olyckan.

– Hela högra sidan var svullen. Det var blod och jag var svullen och öm. Mitt öga var rött, gult och blått. Ja, det fanns alla tänkbara färger. Det såg hemskt ut. Det första jag tänkte var ”Tur att jag redan är gift, med alla dessa ärr vill ingen ha mig”.

Ny syn på livet

Voigt klarade sig mirakulöst nog från bestående men efter kraschen och tror att han har ändrat sin syn på livet.

– Jag såg bilderna efteråt. Det såg ut som jag var mer död än levande. Att jag kan röra mina armar och fingrar, se med båda ögonen, gå, cykla och addera ett plus ett gör nog att jag uppskattar livet mer.

– Vi borde uppskatta sådana saker mer än vi gör. Men jag tror att det ligger i människans natur att det måste ske en dramatisk händelse innan du uppskattar livet. Hur bra det är bara att leva.

Voigt – som cyklat sedan han var nio år gammal – skrev nyligen på ett nytt ettårsavtal med Saxo Bank. Att avsluta karriären på grund av kraschen var inte ett alternativ.

– Om jag hade slutat på efter olyckan skulle det ha känts som ett personligt nederlag. Jag skulle bli arg och besviken på mig själv resten av sitt liv.