FRAMTIDSFOTBOLL
Efter Uniteds uppvisning borde det här ha varit över – men Arsenal lever
MANCHESTER. Alla vet ju hur en förlorare ska se ut.
Uppstår det då en munter ryckning i mungipan eller en pigg glimt i ögonvrån vet vi att det är nåt lurt på gång, vi ser en man som just spruckit på tipset – men som troligen fått in jokernumret i hemlighet.
Vi ser en lucky loser. Vi ser en man som just döpt sin nalle till PUH. Vi ser Arsene Wenger.
Efter 1-0-förlusten mot Man United kom Wenger in i pressrummet på Old Trafford med rak rygg, högt huvud och just den där underfundiga minen som man aldrig ser annars efter en Arsenaltorsk.
Jag brukar skriva att Wenger ser ut som en förtvivlad John Cleese, piskande sin bil med en trädgren utanför Fowlty Towers, när motorn vägrar starta. I går såg han ut som samme Cleese i ett försök att dölja en vinst på travet för hustrun Cybill.
United satsade på knock
Han visste att han kommit undan. Han visste att han, av alla gudar och högre makter och spanskfödda målvakter, givits en chans att vända på en Champions League-semifinal det inte borde gått att vända på.
Inte efter den första halvtimmen.
Inte efter de bästa 30 minuter jag sett Manchester United spela på evigheter... kanske nånsin.
Vi fick se fotboll i ett fruktansvärt tempo. United satte allt på ett kort, satsade på knock.
Tevez i stället för Berbatov för att hålla speeden uppe. Fletcher, Carrick och Anderson på mitten för att få bollen att gå blixtsnabbt efter gräset, en Rooney som en frustande, galen ungtjur till vänster, en Ronaldo med en häxpipa i a-slet, en fyrbackslinje som tryckte uppåt och makade åt sig decimeter för decimeter och spelade upp på ett tillslag...herrejösses, vad var detta för överkurs i one-touch-football?
Sir Alex körde över Wenger
För tre-fyra år sen räknade Arsene Wenger och hans stab ut att ett topplag i Premier League måste leverera en passning med 4,5 sekunders mellanrum. Alltså: ingen spelare får drälla med bollen längre än så. Under förutsättning att passningen går till rätt adress blir laget större och större vinnare ju mer man kan kapa på 4,5 sekunder.
Tänkte på det när Sir Alex körde över Wenger med dennes eget vapen under första halvtimmen på Old Trafford. Vad var hemmaspelarna nere i för tid mellan passningarna? Två sekunder i snitt?
Det var, om jag ska ta i så jag spricker, en blick in i framtidens fotboll.
Arsenal har haft ett världspatent på snabbt, tassande, rytmiskt passningsspel i zonen framför motståndarnas straffområde, det har oftast varit en njutning att beskåda, men laget fick aldrig tid att visa sin så speciella talang i går.
Gunners spel bygger på rytm, men Wengers symfoniorkester avbröts brutalt av några galningar som började slå på bensinfat – hårt och irriterande, dirigerade av en mystiskt viftande man med blå näsa och hårtork i bakfickan.
Gladare än segraren
Arsenal, och Wenger, sprack på allt – men fick i alla fall in jokernumret.
Manuel Almunia var förträfflig i målet, han räddade Gunners från 0–3 i halvtid. Kolo Touré var lysande, för att inte tala om unge Kieran Gibbs på vänsterbacken. Han var på nytt sensationell. Men inte många andra i londonlaget fick chansen att spela sitt bästa spel, och varför Wenger spelade Abou Diaby till vänster är en fullständig gåta. Vem som helst fattar att han och Samir Nasri borde bytt plats.
Men när utspelningen var över såg alltså Arsene Wenger aningen gladare ut än segraren Sir Alex.
Han visste att den här semifinalen borde varit över. Men att Arsenal fortfarande lever och har chansen. Det ryckte i hans mungipor.