Flygbiljetten hem var redan bokad – då gjorde Wilander det otänkbara...

Stefan Holm

30 år sedan Wilander vann Franska öppna – så minns han själv turneringen

PARIS. Connors. Lendl. Gerulaitis. Clerc. Vilas.

Mats Wilander, 17, studerade namnen på skåpsluckorna med stora ögon.

Han har aldrig känt sig så vilsen som när han första gången klev in i omklädningsrummet på Roland Garros.

Två veckor senare lämnade han Paris som tidernas yngste vinnare av en Grand Slam-turnering.

Följ med Sportbladet på en sagolik resa i tiden, till 1982.

Mats Wilander tar sig till semifinal i Rom där han förlorar mot slutsegraren Andres Gomez. Det är ett lyckat genrep men tränaren Jonte Sjögren svär tyst för sig själv.

– Det här blir jävligt jobbigt.

Han vet att det är flygstrejk i Italien och kanske redan om två dagar ska Wilander debutera i Öppna franska. Enda möjligheten att få smålänningen till Paris i tid är att skaffa en hyrbil och köra de 112 milen mellan huvudstäderna.

På anläggningen vid Viale dei Gladiatori kommer Jonte i kontakt med en tennisintresserad flygkapten som ordnar transport till Leonardo da Vinci-flygplatsen, där han kan kvittera ut en Renault 5.

– Sätt fart nu. Eftersom spelschemat inte är klart måste vi åka direkt, säger Jonte, som lämnade jobbet som Davis Cup-kapten för att träna Wilander, Joakim Nyström, Hans Simonsson och Anders Järryd i Team Siab.

Mats tar plats i baksätet för att försöka sova. Flickvännen Anette Olsen sätter sig i passagerarsätet. De var klasskamrater på högstadiet i Växjö och har varit ett par i tre och ett halvt år.

Ingen av dem har körkort, så Jonte tvingas köra hela vägen. Efter 50 mil, utanför Nice, är han trött och måste sova. Trion tar in på ett hotell men redan efter fyra timmar är de tillbaka i bilen.

Jontes ögon går i kors när han äntligen är framme vid spelarhotellet i Paris, Sofitel vid Rue Louis Armand. Han vill kasta sig i säng men tvingas åka till Roland Garros för att ordna träningstider.

– Va?

Han vaknar till när han får höra att toppseedade Jimmy Connors vill träna med Wilander. De har aldrig mötts tidigare, inte ens träffats.

Följande dag står de på centrecourten. Connors vill spela om poäng och får som han vill. Wilander, som bevisligen är i bra form, leder snart med 4–1.

Då, i samband med sidbytet, brister det för den hetlevrade amerikanen, som spänner ögonen i sin sparringpartner.

– YOU FUCKING COCK SUCKER!

Det betyder, fritt översatt, välkommen till seniortouren.

Wilander blir livrädd och vänder sig till Jonte.

– Hörde du? Hörde du vad han sa?

– Det är inget att bry sig om. Spela vidare.

Det är lättare sagt än gjort. Wilander är skrämd och låter Connors vinna.
 

Wilander studerar lottningen med ett leende. Colombianen Alejandro Cortes väntar i första matchen. Nästa uppgift blir sannolikt Cassio Motta.

Tredje omgången?

Svensken går igenom namnen och inser att spanjoren Fernando Luna har lättast väg fram.

– Till fjärde omgången går jag utan problem. Sedan väntar Lendl och då tar det slut, siar Wilander.

Han är bara 17 år men har ändå hunnit med mycket på världens tennisbanor. 1980, i Båstad, spelade han sin första turnering på ATP-touren. I fjol, mot Australien, klarade han av Davis Cup-debuten.

Wilander har aldrig vunnit en seniorturnering men han tog sig till final i Bryssel och har i år klättrat från 69:e till 18:e plats på rankingen.

Han vet vad han kan och inleder Öppna franska med att slå Cortes i tre raka set, 6-4, 6-3, 6-4. Mot Motta tvingas han agera målvakt. Brassen styr spelet men Wilander springer mil, håller bollen i spel och vinner med 6–3, 6–4, 4–6, 6–2. I tredje omgången, mot Luna, spelar han sitt livs tennis och förlorar bara fyra game, 6–3, 6–1, 6–0.

– Vad fan håller du på med? Det är helt sanslöst, säger Jonte när de ses i omklädningsrummet.

Wilander är fylld av självförtroende när han möter de svenska reportrar som bevakar turneringen från start – Sydsvenskans Torsten Tegnér, TT:s Per Carlsson och Björn Hellberg, som rapporterar åt ett tiotal tidningar.

Talangen som inledde karriären på en handmålad asfaltsbana i Torpsbruk har ett avslappnat förhållande till sina skrivande landsmän. Presskonferenserna, om de kan kallas så, hålls under en ek på Roland Garros.

De ses även kvällstid, då Jonte tar med sig medlemmarna i Team Siab till en uteservering vid Saint-Michel. Den är känd som ”Hellbergs hörna”. Oraklet från Laholm brukar anordna frågesport.

Om han frågat om utgången i nästa match hade Wilander svarat förlust utan att tveka. Världstvåan och fjolårsfinalisten Ivan Lendl väntar i fjärde omgången. Flygbiljetten hem är redan bokad.
 

Wilander tittar på de svenska journalisterna.

– Vi kan nog inte ha våra presskonferenser under eken längre, säger han med ett smil som sträcker sig från öra till öra.

Han gjorde det omöjliga och slog Ivan Lendl i sitt livs första femsetare, 4–6, 7–5, 3–6, 6–4, 6–2.

– Det är den största sensationen i Franska mästerskapens historia, skrek Radiosportens Mats Strandberg från sin plats på läktaren.

Sveriges ambassadör i Paris uppvaktar med blommor, Lennart Bergelin skickar telegram för att gratulera till ”den underbara segern”, franska L'Equipe hyllar honom under rubriken ”Den nye kungen av Sverige”.

Den ende som inte dras med i hysterin är Wilander.

– De som vill ha min autograf frågar fortfarande vad jag heter, säger han.

Wilander är inte världens bäste spelare, men vid 17 års ålder kan han vara den mest intelligente. Han har en unik förmåga att läsa sina motståndare och få dem ur rytm med sina tempoväxlingar. Mot Lendl spelade han systematiskt, tre på backhand, en på forehand, tre på backhand, en på forehand... Till slut kom tjeckoslovaken i obalans.

I slutet av matchen såg han ut att missa medvetet för att göra slut på lidandet.

– Skönt att det är över, sa Lendl när han tackade för matchen.

Anette Olsen var inte lika glad när hon ensam skjutsas till Charles de Gaulle-flygplatsen för att åka hem till Sverige och Katedralskolan i Växjö.
 

Inför kvartsfinalen tränar Wilander med finländaren Leo Palin på Tir au Pigeon, en klubb i Bois de Boulogne-parken. Möjligheten och kontakterna är ett arv från Björn Borg och hans följeslagare Lennart Bergelin.

Motståndaren Vitas Gerulaitis förbereder sig också där. Amerikanen, som är en av Borgs närmaste vänner, misslyckades totalt i Paris förra året. Nu ser han en chans att vinna hela turneringen. Wilander ska inte vara något hot. Gerulaitis slog den unge svensken i finalen i Bryssel tidigare i år.

Problemet är att Wilander är lika segerviss.

– Honom får jag aldrig stryk av igen, sa han till Jonte direkt efter finalsmällen i Belgien.

Han får rätt, läser Gerulaitis som en öppen bok, vet att han kommer att skära sin backhand och rusa mot nät. Wilander, som svarar med passerslag, lobbar och egna nätattacker, vinner med 6–3, 6–3, 4–6, 6–4.

– Han var betydligt bättre än jag räknat med, säger Gerulaitis.

Alla reportrar vill ha en del av Wilander, som tålmodigt svarar på alla frågor till nästa kapitel i sannsagan.

- Än så länge är uppståndelsen kul, säger han.

Samtidigt, i Växjö, blir nära och kära uppsökta av reportrar. Anette Olsen tar emot pressen i familjens radhus i Teleborg. På Vickervägen 2 öppnar Mats föräldrar dörren. Pappa Einar jobbar som förman på Fläktfabriken, mamma Karin är metallarbetare på Ullmans i Moheda. De är inte typerna som sprutar champagne på kvällstidningarnas begäran.

– Här ska inte komma in några foton på gamla gubbar och kärringar. Det är Mats som har vunnit och ska ha äran. Vad oss anbelangar så går både frugan och jag till jobbet som vanligt, säger Einar Wilander.
 

– Game, set et match, Wilander.

Domaren Jarques Dorfmann är på väg ned från domarstolen, men svensken visar ingen glädje trots att han har besegrat José Luis Clerc. När han närmar sig nätet är det inte för att tacka för matchen utan för att protestera mot domslutet.

Jonte Sjögren tror inte sina ögon.

– Vad fan gör han?

På läktaren har han fått sällskap av Mats bröder, Anders, 27, och Ingemar, 24. De har inte bilat 142 mil för att se sin bror skänka bort en match och ställer sig samma fråga:

– Vad fan gör han?

100 000 kronor och en finalplats i Öppna franska står på spel, men det påverkar inte Wilander. Han är, precis som Clerc, övertygad om att linjedomaren Jean Guillon gjorde fel som dömde ut bollen.

– Jag kan inte vinna på det här sättet, säger Wilander.

Till slut får som han vill.

– På monsieur Wilanders begäran kommer poängen att spelas om, säger Dorfman till den förvånade publiken.

Det förändrar inte utgången. Wilander vinner med 7–5, 6–2, 1–6, 7–5 sedan Clerc placerat en backhand i nät.

– Jag har aldrig varit med om att en spelare uppträder så sportsligt, säger Jarques Dorfmann.

Wilander får förklara sitt beslut gång på gång.

Sista gången det sker är det inte inför den samlade världspressen.

Hans bröder vill ha ett svar. De har tillsammans med Mats och Jonte lämnat Paris för att äta middag i Saint-Denis. Anders jobbar på Smålandslisten och känner en försäljningsagent i området.

– Vad fan håller du på med? Tror du att Clerc gjort likadant? Jävla juniorfasoner, ryter bröderna.

– Så kan ni för fan inte säga. Lugna ner er. Jag visste att jag skulle vinna ändå, svarar Mats Wilander.

Det är en på många sätt oförglömlig middag. På en av tallrikarna ligger en kanin. Flådd och tömd, men inte styckad.
 

Wilander är klar för final i sitt livs tredje Grand Slam-turnering och har presterat mer än någon kan begära. Han är medveten om det där han sitter ensam på sitt hotellrum.

En tjuvliga härjar på hotellet, vilket har fått spelarna att döpa om det till ”Sofisteal”. Amerikanskan Kathy Rinaldi Stunkel låg i badkaret när någon stal hennes Rolex-klocka.

Mats har blivit av med sin Sony Walkman med tillhörande högtalare. Han saknar musiken och Ulf Lundell, som är aktuell med ’Kär och galen”.

Nu känns det som att någon har bestulit honom på självförtroendet också.

Han längtar efter att få kliva ut på centrecourten men vet samtidigt att han kan bli förnedrad inför miljontals tv-tittare.

Det vore också ett sätt att fira nationaldagen och Björn Borgs 26-årsdag.

Vilas vann Öppna franska 1977 och gick till final både 1975 och 1978. Han är inte sämre i dag och har vunnit årets samtliga 27 grusmatcher.

Svensken mår inte bra, varken psykiskt eller fysiskt.

Han är förkyld, snorar och hostar.

Tankarna far som flipperkulor i skallen.

Då ringer telefonen.

Det är Jocke Nyström, bästa kompisen. De lärde känna varandra 1979, då de delade rum på ett elitläger i Båstad.

– Hej, vad gör du? undrar han.

– Funderar på talet. Jag har skrivit ner några punkter, säger Mats.

– Vad ska du säga?

– ”Först vill jag gratulera Guillermo till segern...”

– Om du vinner, då?

– Det händer inte. Vilas är alldeles för bra.
 

När Wilander och Vilas går ut på centrecourten sitter pappa Einar på läktaren. Göteborgs-Posten har bjudit på resan. Han kom till Paris i går och hann då äta middag med sina söner. De gick till Bar des Expositions, som ligger på promenadavstånd från Sofitel.

Där äter Mats dagligen, alltid spagetti med köttfärssås i sin jakt på långsamma kolhydrater. Det står honom upp i halsen.

Den enda rutin han inte tröttnar på är att vinna, men nu väntar Vilas. Wilander har förlorat redan när han sätter sin fot på det klassiska gruset. Einar delar sinnesstämningen.

– Jaha, det här går aldrig, säger han till Jonte när Vilas vinner första poängen.

Han ser ut att få rätt. Argentinaren leker hem första set, men sedan förändras matchbilden. Wilander håller i bollen och vinner poäng på Vilas misstag. De kommer oftare och oftare och i fel lägen, som på setbollen i andra set tiebreak.

Vilas är orolig och irriterad och söker råd hos tränaren Ion Tiriac, trots att det är förbjudet.

Efter fyra timmar och 42 minuters spel kan Wilander slå in matchbollen. 1–6, 7–6, 6–0, 6–4 är historia skrivet med siffror. Klockan visar 18.49, men för en 17-åring som tar emot hyllningarna från 15 000 åskådare står tiden stilla.

När Wilander möter pressen före segermiddagen på Hôtel de Crillon upprepar han det bilderna från prisutdelningen redan berättat.

– Det är mitt livs lyckligaste ögonblick!