”Jag trodde att jag skulle dö”

Greg Raymer berättar om dödsskräcken i Sverige

Pokerstjärnan Greg Raymer klampade in i ett svenskt kök. Paret som bodde i huset blev vettskrämda och reagerade instinktivt.

– Mannen lutade sig mot lådan med köksknivarna. För en minut trodde jag att jag skulle dö, säger han.

Greg Raymer berättar historien för Aftonbladets utsände på Bahamas, där EPT-turneringen PokerStars Caribbean Adventure spelas just nu. Raymer kom från ingenstans och vann WSOP, känt som poker-VM, 2004. För det fick han fem miljoner dollar – och ett nytt liv i kortens värld.

– Sedan dess har jag varit fyra gånger i Sverige för att göra PR för poker. Men jag var faktiskt där 1986 också, säger han.

Det var då dramat i ett svenskt kök utspelade sig.

– Det började med att jag träffade en svensk kille i Barcelona. Jag var en av alla dessa backpackers du ser resa runt i Europa och Lars, som han hette, bjöd in mig till hans hem i Sverige.

Greg Raymer nappade på erbjudandet.

– Jag åkte upp till staden där Lars bodde, det var tre-fyra timmars tågfärd norr om Stockholm till en stad som jag inte minns vad den heter. Det var trevligt. Vi åt middag tillsammans, jag, Lars och hans flickvän.

Greg var 22 år då.

– Lars var 25 och bodde hos sina föräldrar, som var bortresta. Han hade sitt rum ovanför garaget där jag fick sova. Själv sov han i föräldrarnas säng eftersom de var bortresta.

Nästa dag skulle den svenske vännen jobba medan Greg skulle luffa vidare i Europa.

– Han sa åt mig att känna mig som hemma, använda duschen, äta frukost och sedan bara låsa efter mig innan jag gick till busstationen.

Morgonen kom, Lars som arbetade på sjukhus var borta och Greg tog sig från rummet ovanför garaget ner till köket i bara kalsongerna.

– Då satt ett par i 50-årsåldern där. Lars föräldrar hade kommit hem och de visste uppenbarligen inte vem jag var. De blev helt förskräckta och jag såg hur mannen började titta efter knivarna.

Då blev Greg Raymer rädd.

– Jag försökte förklara att jag är en vän till deras son. Men de kunde inte engelska.

I stället backade han snabbt ut ur köket och försökte förklara med gester att han skulle ge sig av så snart han bara hämtat sina kläder.

– När jag var uppe i rummet igen kom mannen efter. Väl där lyckades jag förklara ”me and Lars friends”, att jag var vän till Lars, medan jag la händerna mot hjärtat.

Då förstod mannen.

– Det var en lättnad men jag har tyvärr aldrig haft kontakt med Lars igen, det fanns ju inga mobiltelefoner på den tiden.

Jim Baas