Här kommer en plånbok lastad med – bekymmer
MALMÖ. Det här är en stad där allt håller på att falla sönder.
Där fotbollslaget blöder ekonomiskt trots att det betalar löner som är lägre än vad danska klubbar betalar sina materialare.
Där finanspajasen Hugo Stenbeck håller på att köpa hockeylaget samtidigt som lagkaptenen Jesper Mattsson drar till Frölunda och lagets enda stjärna Carl Söderberg knappt kan vänta på att dra till Frölunda nästa år.
Jag vet inte hur Percy och de andra tänker.
Hugo Stenbeck är tillräckligt rik för att köpa hela elitserien, men det finns naturligtvis en anledning till att Djurgården – som han enligt uppgift egentligen brukade hålla på – tackade nej till allt samarbete och att LHC till slut fick nog och att nån innebandyklubb nånstans också fick nog.
Man vill kort sagt inte riktigt ha med Stenbecks entourage, hans konsumtionsmönster, hans yviga beteende mot personal och hans oberäkneliga humör att göra.
Man vill mer än gärna ha hans plånbok, men tyvärr lär man sig alltför snabbt att med den plånboken följer också ett, för en idrottsklubb, demoraliserande beteendemönster.
Om jag ska uttrycka mig försiktigt.
Jag tror inte affären med Stenbeck JR fullföljs. Jag har pratat med folk i Stenbeckssfären som haft mycket med JR att göra och de pratar om en problematik som inte ägandet av en idrottsklubb kan bota.
Inte för någon av parterna, är jag rädd.
Publikgnäll
Jag går omkring i ett Malmö där Sverige just förlorat en VM-semifinal i handbolls-VM och där spelarna gnäller på – publiken.
–Katastrof, sa Kim Ekdahl Du Rietz.
Jag vet inte det. Kan verkligen publik vinna matcher? Kan verkligen spelare ursäkta en förlust med att publiken var för dålig?
Jag är tveksam.
Jag vet egentligen inte hur utbrett publikgnället var. Jag hörde några spelare säga att det var dåligt tryck, inte fullsatt och sånt och bla bla bla, men jag kan nog tycka att det är en konstig reaktion när ett lag förlorat en viktig match att skylla på någon annan. Det skulle aldrig Peter Forsberg eller Johanna Wiberg gjort.
Kim Ekdahl Du Rietz sa något om publiken och han må vara förlåten för han är bara 21 år och nykomling bland mediaveteraner och rubrikjagare. Han lär sig säkert att det ibland är bättre att hålla käften än att pladdra.
Övertänd speaker
Jag tyckte publiken gjorde vad de kunde i fredags, ivrigt störd som den var av en övertänd speaker som tyckte det var hans jobb att få publiken att skrika kommandoord.
Störd av en dj som spelade musik som var till lika delar för dålig, för bullrig och för pinsam.
Att det sen inte var fullt på läktarna var ett annat problem. Såna här turneringar säljer alltid biljetter på spekulation – i paket. Jag har sett det i många år i hockey-VM och OS och det är lika värdelöst varje gång.
Danskarna hade köpt upp Malmö Arena. Trist bara att deras lag dragit till Kristianstad.
Så kan det gå.
Hugo hade haft kalakul
Nu blev det okej tryck i alla fall – både i Malmö och Kristianstad.
Och ingen skugga över de som var där. Det var verkligen en normal hockeypublik; kul, glad, halvfull och utklädd till tivolivärdighet. Hugo hade haft kalaskul.
Hade det varit i Gävle hade man dragit in utskänkningstillståndet direkt.
Fick många mejl i veckan efter min sågning av svenska sportstjärnors reklamfilmande eller medverkan i töntiga tv-trailers.
Min huvudkritik var att de var urusla skådisar, men jag undrade också varför de gör sån här skit (som Foppa när han kastar ut en tv på gatan).
Jag bugar och skäms
En sak dominerar mejlen jag fick: Peter Forsberg.
De visar ett budskap som faktiskt gör mig lite rörd. Så här löd ett av dem:
”Hej, innan du hackar för mycket på Foppa och hans reklam, kolla lite vart hans ersättning för reklamen går.
Jag jobbade tidigare i ledningen för ett företag som hade Foppa under flera år i marknadsföringen. Han ville aldrig ha ersättningen utbetald till honom själv, utan allt betalades ut till satsningar inom ungdomsishockeyn. Främst inom Modo, men även inom andra områden.
Foppa var även noga med att det inte skulle göras nån grej av det, utan han gjorde det bevisligen för att det skulle kännas bra för honom, inte att han skulle skylta med det utåt.
Det gör hela grejen än större i mina ögon. Han vet att han kan få skit för att han gör reklamen och för girighet, ändå väljer han att inte skylta med avsikten.”
Slut på mejlet vars avsändare också vill vara anonym. Ridå. Jag bugar och skäms.