En match som ingen annan
60 000 riktiga vettvillingar som gallskriker – det är Old Firm
GLASGOW. Fyra mordhot och en begravning?
Nånting ditåt i alla fall.
Ibland vore det skönt att låtsas som att Old Firm bara var ett derby bland andra, en stormatch i mängden.
Men det vore helt enkelt inte sant.
Det är inte en sektion eller en läktare som står upp.
Det är inte 1 000 eller 10 000 människor som sjunger.
– When I see you Celtic, I go outta my head. I just can’t get enough. I JUST CAN’T GET ENOUGH.
Celtic slår Rangers med 3–0, och det är alla fyra läktare som hoppar jämfota. Det är 60 000 grönvita vettvillingar som gallskriker sig igenom sin egen version av den gamla Depeche Mode-slingan.
Det är en stämning som definitivt saknar motstycke i norra Europa, kanske till och med i hela världen.
Trekvart senare, och hemmamanagern Neil Lennon vare sig gallskriker eller hoppar jämfota. Han verkar snarare utpumpad, tömd.
– Jag är oerhört nöjd med hur vi genomförde den här matchen, men ett Old Firm innebär alltid en enorm påfrestning.
Jodå. Det har varit en lång derbyvecka, den här gången också.
Att hitta rätt tonträff för att beskriva och förklara Old Firm-matcherna är inte alldeles enkelt.
Man vill inte överdriva de religionspolitiska undertonerna – än mindre glamourisera dem – men tvingas samtidigt inse att de är omöjliga att utelämna.
Inne på Parkhead skanderar fortfarande Celtic-fansen om IRA samtidigt som de viftar med den irländska trikoloren. Rangers-klacken kontrar med brittiska Union Jack-flaggor och sånger om att vada genom irländskt blod.
Konflikten är lika uråldrig som komplicerad – och Neil Lennon har den samlad i sin seniga fotbollskropp.
Torpeder skulle döda Lennon
Dagen före derbyt var han på begravning. Själva matchdagen har han gått igenom under allvarligt mordhot.
Lennon är ett barn av sin nordirländska tid.
Han var som katolska grabbar var mest i början av 80-talet, kastade sten på den brittiska polisen och såg sin klasskompis bli mördad av paramilitära grupper från den andra sidan.
Han växte upp till att bli lagkapten för Nordirland, men drog sig tillbaka från landslagsspel efter att ha blivit mordhotad av protestantiska terrorister.
Sedan han flyttade till Celtic har han misshandlats på öppen gata, fått bilen bränd och bostaden vandaliserad. Numera har de där hoten näst intill blivit en del av en smått omänsklig vardag.
Det senaste kom i torsdags, ringdes in med den speciella kod som används av de nordirländska paramilitärerna i UDA.
– Lennon ska straffas. Den här helgen går vi till handling.
Tidningen Daily Record citerade en källa som hävdade att några av UDA:s professionella mördare fått uppdraget att likvidera Lennon.
Polisskyddet förstärktes, men Celtic-managern hade ingen möjlighet att gömma sig.
I lördags skulle 19-årige Reamonn Gormley begravas, och Lennon hade lovat att vara där.
Gormley var en grönvit supporter som knivhöggs i halsen när han var på väg hem efter att ha sett Celtic-Aberdeen för ett par veckor sedan.
Trött på frågorna om glamoursvensken
Hade själva matchen satts i ett annat sammanhang hade jag inte kommit ihåg den om ett år.
Ett par fina individuella prestationer från den kvicke
Celtic-anfallaren Gary Hooper. Därutöver: tuffa närkamper, många långboringer, studsar och hoppar i sitt tekniska område, investerar mer energi som tränare än en genomsnittlig innermittälftare gör i en annan, vanligare match.
Nä, det är inte direkt Arsenal-Barcelona – på både gott och ont.
Old Firm är en match med helt andra förutsättningar, helt andra insatser och helt andra krav.
Fredrik Ljungberg deltog inte den här gången heller.
Första gången var han förkyld. Nu berättar Neil Lennon för mig att han fått en känning i vaden på fredagens träning.
Han verkar rätt trött på ämnet, på frågorna om varför den där berömda glamoursvensken aldrig kommer till spel.
Lennon har viktigare saker i tankarna.
Han har precis gått i täten för en övertygande Old Firm-seger – och han tycks ha undkommit yrkesmördarna den här gången också.
Ett bra slut på en förvånansvärt ordinär vecka i en väldigt ovanlig fotbollsverklighet.