Niva: Två superlag som har någonting som alla andra saknar
LONDON. De har hunnit riva Wembley och bygga upp det igen.
De har hunnit sälja Manchester United och trycka reklam på Barcelonas tröjor.
Årtiondena har gått – men det finns ett gäng fotbollsspelare som känner likadant i dag som de gjorde då.
Vad hade du för dig vid den här tiden för 19 år sedan?
Vad gjorde du försommaren 1992?
Förmodligen har du bara ett väldigt vagt begrepp om vad du själv pysslade med. Är du fotbollsintresserad finns det däremot en hygglig chans att du har koll på vad Alex Ferguson och Pep Guardiola ägnade sig åt.
Guardiola var med och vann den allra första Europacupen i FC Barcelonas historia, och såg till att den höljdes i ett moln av katalansk romantik.
Ferguson snattade åt sig Eric Cantona från Leeds, och placerade in den sista biten i sitt mästarlagspussel.
Det var där och då som allt föll på plats.
Det var dagarna då två av Europas småslumrande jättar drog på sig skruden de bär ikväll, ledartröjan som kontinentens två ledande fotbollsklubbar.
Betydelsen av Ferguson och Guardiola som arkitekter kan givetvis inte överskattas, men det finns fler gamla ögonblicksbilder som bär på rejält med betydelse.
Piqué var på plats 1992
Vad gjorde du försommaren 1992?
Gerard Piqué var precis här där han är i dag. Han var på Wembley tillsammans med sin morfar – vice-presidenten i FC Barcelona – och såg fotbollshistoria skrivas med egna ögon.
Sergio Busquets? Han var visserligen inte här, men hans pappa var det. Carles Busquets var reservmålvakt i Barcelona, och även om han inte fick någon speltid i finalen kom han hem med en mästarmedalj som gick att ta med till förskolan och visa upp.
Carles Puyol såg matchen tillsammans med sin bror – båda hade matchtröjor på sig – medan Xavi samsades med hela familjen i soffan. När Ronald Koeman dundrade in segermålet på frispark vände sig tolvåringen mot sina föräldrar och ylade: ”Allt är möjligt”.
Vad gjorde du försommaren 1992?
Ryan Giggs hade redan tagit en ordinarie plats i Manchester Uniteds a-lag, men klev tillbaka ner till juniorerna för att hjälpa Gary Neville och de andra till seger i FA Youth Cup.
Paul Scholes var på finalen som åskådare, precis utanför det som idag beskrivs som tidernas allra bästa ungdomslag.
Det här kan verka som en samling ganska ovidkommande anekdoter, men de lever vidare eftersom inga andra toppklubbar kan berätta något liknande.
Manchester United och Barcelona är två väldigt rika klubbar, men det finns konkurrenter som är beredda att kapprusta ner dem ekonomiskt.
De är framgånsrika, utan att för den sakens skull ens komma upp på topp-fem listan på Europacupens maratontabell.
Så varför dominerar de ändå fotbollsvärlden 2011?
Vad har de som andra saknar?
Jo, en kärna som inte bara levt med klubben i flera årtionden, utan dessutom vunnit med den under lika lång tid.
Fotbollsvärlden har förändrats
Barcelona och Man United har lyckats göra fotboll av den där urtjatiga teoritermen ”kontinuitet”. De har tagit till vara på de sina. De har skapat sig en konkurrensfördel som det inte går att kopiera eller ta några genvägar för att nå.
För 19 år sedan stod Pep Guardiola nere på Wembleys innerplan tillsammans med sin lagkamrat Julio Salinas.
Det var dagen före Europacupfinalen mot Sampdoria, och de käbblade om hur många steg det var på trappan som ledde upp till det kungliga etaget där bucklan skulle delas ut.
– 38, sa Salinas.
– 39, sa Guardiola.
Ett dygn senare räknade de.
39.
Fotbollsvärlden har förändrats sedan dess.
Sedelbuntarna är större, konkurrensen hårdare, utmaningarna svårare – och Wembley har byggts om från grunden.
I dag är det inte längre 39 steg från gräsmattan till bucklan. Det är 107.
Det kan låta mycket – men har man klättrat hitåt i nästan 20 år så orkar man nog fortsätta en liten gnutta till.