Niva: Nej, Sverige får inte något gratis mot England
England har vunnit över sin absolut värsta fiende – till sist har de faktiskt besegrat sig själva.
Och nu då?
Nej, vi kommer inte att få något gratis i hybrispresent. Däremot kommer vi att behöva möta hela VM:s starkaste uppåtvind och på något sätt tvinga den tillbaka neråt.
Dra mig baklänges över vingen på en Spitfire. Kölhala mig under en mudderpråm på Themsen.
England vinner en VM-match på straffar, och inget av det jag alltid tagit för givet gäller visst längre.
När Yerry Mina nickade in den där nicken i den 93:e minuten så hade jag kunnat satsa hus, hem och hamsterhjul på att England skulle självantända. Och när Jordan Henderson sedan missade först så såg jag egentligen ingen anledning att ens titta vidare på straffavgörandet, eftersom allt redan var klart och färdigt.
Men solen och månen bytte plats, ebb blev flod och England ska spela kvartsfinal mot en tvärvigg från Söndrum.
Och om vi nu trodde att vi skulle möta samma, gamla England så var det här beviset på att inga uttjatade floskler längre gäller.
Jodå, det kommer att eldas och flåsas både i tidningar och på sociala medier. Visst kommer det gå att hitta brittiska tyckare som resonerar kring huruvida det är bäst att möta Frankrike eller Brasilien i finalen.
Givit landslaget balans
Men det här är inte ett pompöst, övermodigt, storhetsvansinnessmittat lag som underskattar motståndare och tar ut titlar i förskott. Ifall vi börjar rada upp de klyschorna igen – om vi blandar ihop det engelska tabloidtonläget med det engelska landslagslägret – så är det vi som är arroganta.
Gareth Southgate har givit det engelska landslaget balans, jämvikt.
För en gångs skull lider de vare sig av hybris eller mindervärdeskomplex, utan har en ödmjuk och realistisk bild av vad de är och vad de inte är. Ifall ni tror att kvartsfinalen kommer att kunna vinnas genom någon sorts psykkrig så tror ni helt enkelt fel.
Den här gången kommer vi att ställas mot allt det som engelsk fotboll har blivit snarare än vad den en gång var.
Spelarna i det här laget är hämtade ur den första verkliga Premier League-generationen. Tio man i startelvan är 90-talister, åtta av dem födda efter att marknadskrafterna stöpte om den engelska högstaligan.
De här killarna växte inte upp på gyttjiga planer där den som sparkade längst vann en portion fish-and-chips och en pint på puben. De är utvecklade på hybridplaner, med importerade kontinentaltränare som mentorer och Gianfranco Zola och Dennis Bergkamp som förebilder.
När Sam Allardyce mutkolvsskrockade sig själv bort från jobbet som förbundskapten så räddades England från sitt eget arv, från de sista resterna av tanklös kick-and-rush-fotboll. Mindre än två år senare kan de istället gå ut i en VM-åttondel mot ett begåvat Colombia, matcha dem både tekniskt och taktiskt och sedan dra ifrån dem med sin explosiva fart.
Allt det är viktigt och väsentligt – men allra mest avgörande är givetvis att de nu har besegrat sig själva.
Visste om pressen
För England var ju det här en extraordinärt viktig match. Skillnaden mellan vinst och förlust var även skillnaden mellan att bli fullständigt utdömda på hemmaplan och att kunna drömma som de inte drömt på 50 år.
Allt det visste ju de engelska spelarna, och allt det behövde de hantera när de var på väg att falla tillbaka i gamla skräckslaget primitiva synder under den första förlängningskvarten.
De spelade mot Turin 1990. Mot Wembley ’96. Mot Saint-Étienne och mot Lissabon och mot Gelsenkirchen och mot Kiev.
Men de stod emot. De red de ut den negativa känslostormen – och tog luft upp mot höjder där den här landslagsgenerationen aldrig har flugit förr.
De har vunnit på U17-nivå, de har vunnit på U19-nivå och de har vunnit på U20-nivå.
Att en colombiansk mittfältare dunkar en straff ribba-ut snarare än ribba-in är svårt att styra över, men att det funnits en långsiktig plan och ett England nu skördar det de sått är odiskutabelt.
För bara ett år sedan satt jag på en avlägsen polsk småstadsarena och såg Jordan Pickford rädda någon slags chippstraff av Linus Wahlqvist i ett U21-EM.
Nu gjorde han först hela VM-turneringens allra mest haktapparhisnande räddning i slutminuterna, för att sedan fylla på med en straffparad av samma typ som stoppade Wahlqvist.
Ända fram tills den här kvällen har det hetat att Pickford visserligen är talangfull, men ändå lite för kort för att bli en riktig stormålvakt. Nu tronar han högre än Nelson-monumentet på Trafalgar Square.
Vi kan diskutera kors och tvärs om huruvida det här var bra för Sverige eller inte – ärligt talat tror jag ju inte det – men är det något Janne Andersson har lärt oss så är det väl att ta saker för det de är.
Nu blir det England i kvartsfinalen, och tror vi att vi känner dem bara för att vi såg på Tipsextra på 1970-talet så har vi grundligt fel.
Det här är inte ett engelskt landslag som kommer att fälla sig själva. Ska vi förbi dem så måste vi besegra dem.
- LÄS MER: ALL superläsning från VM – bara för dig med
- LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
- LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
- LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
- LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
- LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller