Niva: O jogo bonito? Ni måste fan skämta
FORTALEZA. Bort med bollen, bort med benen, undan med motståndarna, få tiden att gå.
Vacker fotboll?
Beror på vem ni frågar.
Det finns en skönhet i den vanvettiga desperationen också.
Och så var vi alltså där igen, mitt uppe i en hisnande slutforcering som återigen fick hela det här nationella fotbollshjärtat att rusa långt över gränsen där det riskerade att stanna helt.
Hur mycket ska det här brasilianska laget egentligen utsätta sitt folk för? Hur stora svårigheter ska de försätta sig själva i?
Den kollektiva obehagskänslan inne på Castelão-stadion i Fortaleza var bekant, men ändå annorlunda.
Det här var inte samma utdragna psykologiska plågan som åttondelsfinalen innebar, utan snarare ett tillstånd av plötslig panik som utlöstes i samma sekund som James Rodríguez rullade in reduceringsstraffen.
O jogo bonito?
Ni måste för fan skämta. Så som de brasilianska spelarna såg på bollen i det här läget var dess enda funktion att den skulle så ända in i helvete långt bort från det egna målet som den någonsin kunde hamna.
Passade matchen
Det var en avslutning som passade matchen.
Okej, den där David Luiz-frisparken var inget annat än ett magnifikt mästerverk, men därutöver var det här var mest som att se två lag spela fotboll samtidigt som de störtade ner för ett berg.
Ibland hade det ena laget bollen och ibland hade det andra laget bollen, men matchen studsade fram i en vanvettig fart utan att någon hade förmågan att kontrollera den.
Det fanns överhuvudtaget inget mjukt och rytmiskt över detta, utan det var en hård, kantig och brutal match som forsade fram på toppen av en enorm ljudlavin.
Inget för puritaner, kanske, men jag älskade i stort sett varenda minut.
Emellanåt blev störtloppet avbrutet av några domslut som mest kändes slumpmässiga, men som i de flesta fall gick Brasiliens väg. Spanjoren Carlos Velasco Carballo tycktes ha utvecklat en patologisk ovilja att varna någon, i synnerhet Fernandinho, och tillät därigenom hemmalaget att hugga sönder de colombianska försöken att bygga spelet genom James Rodríguez.
Ändå fanns det något befriande i den brasilianska beslutsamheten.
Det här var inte längre ett lag som funderade över de oöverskådliga konsekvenserna av ett eventuellt misslyckande, utan istället ett lag som kastade sig framåt för att undvika det.
Först gick den formella kaptenen.
Hela veckan har Thiago Silva fått höra att han var ovärdig att bära bindeln, en svag ledare, en fegis som klev åt sidan och lät andra sköta ett avgörande han själv inte vågade ta i.
Lite oslipad och ovårdad
Nu tryckte han in ledningsmålet, och ägnade sedan större delen av den första timmen åt att verkligen visa hur tapper han var med sin cape och sitt svärd. Han gjorde stötbrytningar och täckte skott och dirigerade sina kollegor och lyckades verkligen med det allra mesta.
Sedan tog han en fånig avstängningsvarning, och steg liksom åt sidan i samma stund som frågetecknen återvände ovanför hans huvud.
Fram klev istället den reella kaptenen.
För alla som följt det här brasilianska landslaget ett tag är det uppenbart att det är David Luiz som är den verkliga centralfiguren, han som faktiskt tar ansvar snarare än att prata om det.
Lite oslipad och ovårdad ibland, absolut, men med en medryckande personlighet som det här landslaget helt enkelt inte hade klarat sig utan.
Hade det inte varit för David Luiz hade Brasilien redan varit utslaget ur den här turneringen, och då syftar jag inte på hans frisparksteknik förrän i tredje eller kanske fjärde hand.
Enormt hårt slag
Den har ju inte heller uppstått ur ingenting – vid varje träning ägnar han rätt många minuter åt att finslipa den där kraftfulla badbollsbredsidan – men den är ändå bara en sorts biprodukt av själva kärnverksamheten David Luiz.
Nu vet vi att Neymar är borta från VM. Det är ett enormt hårt slag för Brasilien, då vi verkligen inte ska förringa Neymar bara för att han var perifer idag. I öppet spel har han ofta varit det enda riktiga brasilianska hotet under den här turneringen.
Ändå är det läge att betona att det här är ett gulgrönt lag som präglas mycket mer av en burrig mittback än av en intuitiv dribbler.
Det är inget finsnickrargäng, det här, inte ett lag som får mig att dra nostalgiska estetparalleller till 1958 eller 1970 eller 1982.
Däremot är det lag som fortfarande vrålar sig genom nationalsången, som alltid är villigt att offra allt för att få bort de bollar som måste bort och som i grund och botten struntar rätt mycket struntar i hur frisyrerna ligger när matchklockan närmar sig 90.
En annan sorts Brasilien – men en typ av Brasilien som jag personligen faktiskt har väldigt lätt att tycka mycket om.