Fem svenska tränare i VM

Två uppvuxna på samma gata i Malmö

Johan Flinck

KUMAMOTO. Henrik Signell är inte ende svenske tränaren i VM.

Vi hittar ytterligare fyra i tre olika landslag.

Två av dem växte upp på samma gata och lekte som barn.

– Det är nog unikt, säger Mats Olsson.

I de nybyggda fyravåningshusen på Berguvsgatan på Söderkulla i Malmö på 1960-talet växte två grabbar med tidstypiska namn, Tomas och Mats, upp nära varandra.

Familjerna umgicks och Tomas och Mats, båda födda 1960, blev kompisar somc småpågar. De började spela handboll tillsammans när lilla Dalhem drog igång träning i Söderkullahallen.

– Jag var ofta hemma hos Tomas och han hos mig under uppväxten, berättar Mats.

När han var 20 år gammal, 1980, lämnade han sin moderklubb för stora Lugi.

Mats Olsson skulle sedan utvecklas till en av världens bästa målvakter genom tiderna.

Kompisen Tomas Ryde, som var spelmotor, fick en allvarlig knäskada i samma veva som Olsson drog till Lugi och slog sig tidigt in på tränarbanan.

Barndomskompisarna skulle bli två av Sveriges mest framgångsrika tränare inom damhandbollsvärlden.

– Vi kommer från arbetarhem där det var hårt jobb som gällde. Det har präglat oss i våra karriärer, säger Ryde.

Ryde förste svenske tränare med CL-titel

Olsson har ingått i det norska landslagets tränarstab, där han fått en allt större roll, under hela deras långa supermaktstid

Ryde blev första, svenska tränaren att vinna Champions League, dam som herr, när han ledde danska Viborg till damtiteln 2006. Han har också lett de svenska landslaget i två perioder och är nu inne på sin andra sväng som rumänsk förbundskapten efter att under den förra, 2015, tagit den anrika handbollsnationen till den första VM-medaljen på tio år.

– Det är unikt att en liten klubb som Dalhem har två tränare som är på den här nivån i världen, säger Olsson.

De är fortfarande vänner men hörs inte av så ofta.

– Det kan gå ett halvår eller ett år, men när vi hörs och ses är det som att det var i går. Vi vet var vi har varandra och behöver man hjälp är det bara att slå den andre en signal, säger Olsson.

Nu är de båda på plats på handbolls-VM.

”Förväntar sig alltid medalj”

Men de är inte de enda svenska tränarna i VM (förutom Henrik Signell i det svenska landslaget).

I Norge är Mia Hermansson-Högdahl, Sveriges kanske bästa damspelare genom tiderna i konkurrens med Isabelle Gulldén, assisterande förbundskapten sedan många år. Hermansson-Högdahl och Ryde, som spelmotor och storstjärna respektive förbundskapten/tränare, gjorde Tyresö HF till bäst i Sverige i slutet av 1980-talet och lyfte det svenska damlandslaget till en ny nivå i början av 1990-talet.

Och Montenegro leds i VM av Per Johansson, den 49-årige, förre svenske förbundskaptenen.

Det lär bara vara Danmark som kan skryta med fler tränare/förbundskaptener i främmande länder inom damhandbollen.

Alla tre nationerna, liksom Sverige, har kapacitet att ta VM-medalj – framför allt Norge.

Men till skillnad från Sverige är förväntningarna betydligt högre från det egna folket i Rumänien, Montenegro och Norge.

– De förväntar sig alltid medalj här. Det är kanske lite orealistiskt. Vi är är väl sexa till åtta i världen, säger Per Johansson i det montenegrinska laget som har som mål att bli topp-sju för att säkra en plats i OS-kvalet i vår.

Fyra spelare stoppade från VM

Ryde, Johansson och Olsson/Hermansson-Högdahl står inför olika slags utmaningar i detta VM.

Två dagar före avfärden till VM briserade en dopningsskandal i Rumänien då det visade sig att en av toppklubbarna, Brasov, använt en dopningsklassad behandlingsmetod med laser på alla sina spelare.

Samma morgon som planet skulle lyfta stod det klart att Ryde tvingas klara sig utan sina fyra spelare från Brasov i VM då de är under utredning. Två av dem var startspelare på niometer.

– Laget är ganska kraschat mentalt just nu, sa Ryde mitt under turbulensen.

Dessutom har superstjärnan Cristina Neagu, världens kanske bästa spelare genom tiderna, just kommit tillbaka från en korsbandsskada och är förstås inte i toppslag ännu.

Räknar med att få sparken då

Per Johansson tog över Montenegro för två år sedan med det långsiktiga målet att nå OS 2020.

Trots att han inte säkrat en plats i OS-kvalet ännu och att man slutat sexa och sjua i de två avverkade mästerskapen har han lyckats sitta kvar på den utsatta posten som förbundskapten för landets populäraste landslag.

– Det är nu allt ska avgöras. Allt går ut på att gå till OS.

Räknar du med att få sparken om ni missar OS-kvalplatsen?

– Ja, det tror jag. Men när man vet det så skapar det också ett lugn på något sätt.

”Grym kompetens där”

Mats Olsson och Mia Hermansson-Högdahl har en annan typ av utmaning. För en gångs skull är inte Norge en av två tunga förhandsfavoriter utan det är Frankrike och Ryssland.

I EM senast missade norskorna medalj för första gången på sex mästerskap när man slutade sexa. Det var också första gången Norge missade final på åtta EM.

I Japan saknar man också flera av sina största stjärnor: Nora Mörk, Amanda Kurtovic, Katrine Lunde och Veronica Kristiansen.

– Det är spelare som skulle gå in i vilket landslag som helst. Men vi har fyllt på med andra spelare och på det här sättet har vi har jobbat i många år med vårt rekrutt-landslag och så vidare. Men det blir lite annorlunda. Vi får starta om lite grann – som vi gjort tidigare och lyckats med, säger Olsson.

Johansson om Norge:

– Norge har varit i det här läget tidigare och det är ofta då de slagit till och förlöst en stjärna under mästerskapet. De har en grym kompetens där.

Aldrig mött Sverige

Ryde har som förbundskapten ställts mot Olsson förr. I VM 2015 slog Norge ut Rumänien i semifinalen efter förlängning.

Men han har aldrig mött Sverige i en tävlingslandskamp.

Allt talar för att han får göra det i VM:s mellanrunda.

– Det blir skitjobbigt, suckar Ryde.

I den gruppen hamnar också Montenegro om de går vidare. Men Johansson har mött sitt hemland förut – i EM:s mellanrunda för ett år sedan då man vann med 30–28.

Sverige, Montenegro och Rumänien är på den, på papperet, klart lättare halvan av VM medan Norge är på den tuffare.

– Vår halva är väldigt jämn men tre (Frankrike, Norge och Nederländerna) av de fyra bästa lagen (Ryssland är det fjärde) är på den andra sidan, menar Johansson.