Svårt att tvätta bort stämpeln som buse

Jag har varit en idiot, en jubelidiot.

SVT:s pokerdokumentär i lördags påminde mig om det.

Jag hade precis blivit utslagen ur VM och satt på ett hotellrum. Med gråten i halsen gnällde jag på vilken otur jag haft. Bakom en stängd hotellrumsdörr tycker jag att det är helt ok att gnälla lite, särskilt med tanke på att jag hade spelat den bästa pokern i hela mitt liv. Men mitt patetiska hulkande påminde mig om andra tider när gnället kom direkt vid pokerbordet. Och det var inte ok.

Många av er hade inte ens hört talas om Texas hold’em på slutet av 90-talet. Då var jag en av Europas största stjärnor. Den röda mattan låg framme var jag än dök upp. Pokermanagers tävlade om att bjuda mig i baren.

Alla ville att jag skulle spela i just deras tävling. Jag frotterade mig med spelare som jag tidigare haft som idoler.

De bästa spelarna i Las Vegas gav mig respekt för min skicklighet i turneringsspel. Men jag hade en lång väg att vandra när det gällde cashgame. De allra vassaste spelarna var fortfarande mina idoler.

Hajarna var grisar

Tyvärr såg jag också upp till stjärnornas beteende. Många av dåtidens hajar betedde sig som grisar. De var dryga och otrevliga vid pokerborden. Gud nåde dig om du lyckades vinna en pott mot dem. För att inte tala om alla stackars dealers. Jag har sett spelare kasta kortleken i ansiktet på dealern mer än en gång.

Monkey see, monkey do. Med min naturliga fallenhet för gott självförtroende ledde allt detta till att jag drabbades av storhetsvansinne. När jag kom hem från Vegas var det jag som var stjärnan som betedde mig drygt och överlägset. Att den svenska eliten ens vågade spela mot mig var en oförskämdhet.

Jag startade ett affärsprojekt som gick åt skogen. Eller rättare sagt bolaget gick bra, men jag blev blåst på konfekten. Det gjorde mig bitter och fylld av hat, vilket resulterade i att mitt pokerspel blev allt sämre. Det i sin tur gjorde att jag betedde mig som en ännu större idiot. Många gånger var det jag som var torsken vid bordet. En torsk som gnällde och spydde ur sig elakheter.

Jag har skärpt till mig nu. När jag sitter vid pokerbordet beter jag mig artigt och med vett och pokeretikett. Som offentlig person försöker jag i alla lägen föregå med gott exempel. Jag vill vara en bra förebild. Men ryktet har jag kvar. Folk som var med när jag betedde mig illa på anrika klubben Kortoxen gillar att berätta mindre smickrande anekdoter. Sånt är livet.

Har man en gång gjort bort sig får man leva med det. Det tar tid att tvätta bort en stämpel som buse.

Ken Lennaárd är pokerproffs,

och chefredaktör för Poker Magazine