Gripande familjedrama inför världens kameror

Lasse Anrell: Allt är så tydligt och hjärtskärande

HELSINGFORS

Vad skulle du göra om du hade 20 journalister och 40 fotografer framför dig och du känner att tårarna är på väg och du inte vill att de ska få se den där gråten och ta bilder på dig just när du torkar dina tårar.

I alla fall inte när du just förlorat mot din syster som du aldrig brukar förlora mot.

Tänk en stund på det.

Susanna Kallur hade inte många sekunder på sig att tänka.

helskärm

Det var ett drama vid sidan av alla andra dramer här på VM.

Det var inte storm, det var inte skyfall, det var inte storfavoriter som föll eller små divor som sparkade bakut. Det var ett litet familjedrama som utspelade sig inför alla kameror. Det var ganska hjärtslitande.

Ni känner kanske storyn.

Susanna och Jenny är tvillingar.

Susanna har sprungit häck längst. Hon är bäst. Hon har hela tiden varit lite bättre än syrran och behållit försprånget.

Jenny steg fram i fjol

Men förra året inträffade något intressant. Då var Susanna skadad. Då blev plötsligt Jenny akut bättre. Det var som om en spärr bara försvann. Som om hon vågade, alternativt fick, bli bättre. Det finns olika psykologiska benämningar för sånt. En del säger att det handlar om tvillingskapet, andra om systerskapet, en tredje skulle säga att det handlar om makt - makten att våga och makten att vara tvungen.

Jag har ofta funderat över systrarna Kallurs inbördes relation.

De är de mest förtjusande varelser, som man skulle uttryckt det i en gammal svensk film. De gnabbas, de skojar, de är vänliga, de är smarta och de säger förnuftiga saker.

Men vad händer den dagen rollerna inte stämmer, har jag funderat. Jag vet ju hur syskon alltid bär på en tydlig rivalitet.

I går hände just det. Susanna blev utslagen. Jenny gick till final. Visserligen med hjälp av vädret men ändå. Båda löpte strålande men Jenny hade vinden på sin sida och det hade inte Susanna. Jenny satte personbästa i regnet och motvinden. Susanna fångades av en stormvind på innerplan och sprang på usla 13,05.

Vad händer då?

Full av tårar

Jag ser Susanna på väg ner från tv-kamerorna och jag ser att ögonen är fulla av tårar. Jag ser henne gå mot pressen och jag ser hur hon drar efter andan.

Vad säger du om Jennys personbästa i det här vädret.

- Om jag inte hade haft den där motvinden hade nog jag också satt pers.

Då ser jag en stor sorg i hennes ögon. Jenny står några meter bakom henne och håller hov med andra journalister. Hon tar steget från bi-

figur till huvudrollsinnehavare med stor glädje och förtjusning.

Det blir en så tydlig kontrast. Fotograferna kastar sig fram och försöker fånga sorgen och glädjen i samma bild. Rassel, rassel. Två systrar. Allt är så tydligt och så hjärtskärande.

Susanna står tårögd med nedböjt huvud. Jenny skrattar. Det har varit en annan situation så många gånger; Susanna har skrattat. Jenny har gått förbi, men ingen har brytt sig, ingen hade nog brytt sig om ens ifall hon gråtit.

Kan du glädjas över Jennys finalplats?

- Om tio minuter kan jag det.

Stor viljestyrka

Susannes tårar finns där hela tiden.

Men hon lyckas hålla dem tillbaka. Så stark är hennes viljestyrka att det aldrig kommer så mycket tårar att hon måste torka bort dem. Hon slipper höra det där typiska skoningslösa ljudet från rasslande kameror i grupp.

Jag tror hon är glad över det.

Men det var nog det enda hon var glad över den här kvällen.

Ska du hjälpa Jenny att ladda?

-Jag tror inte man behöver hjälp med att ladda för en VM-final.

Lasse Anrell